Om instagram-versionen.

Känner nästan att jag måste be om ursäkt för instagram-versionen av mitt liv hela tiden. Jag har blivit bekväm, lat rentav. Jag orkar knappt ta med den vanliga kameran längre fastän jag egentligen tycker mycket om att fota. Snart, ska jag ta itu med det där tänkte jag.

Eftersom jag jobbar hinner jag inte ens gå på loppis, tur är väl att jag har en man som hinner med lite loppis då och då och faktiskt har han lyckats gå på riktiga fin-fynd senaste veckan.

Gungstol från Edsbyverken. 50 kr på Pingstkyrkans secondhand. 

Och hela sju Flora tekoppar med fat. Nu har jag nio, det blev fullt i skåpet. Kopparna är från 70-talet som jag förstått och såldes när Flora-bordsmargarin började säljas i Sverige. Designen står Carl Arne Breger för. 200kr för sju på Loppis i Röbäck. 

 

Igår gick jag till mitt nya jobb. Det var sjukt spännande att träffa alla nya kollegor och ganska snabbt kände jag att fy sjutton så bra det här kommer att bli.

 

Idag har vi burit skolbänkar, pysslat med schemaläggning och funderat kring olika upplägg och tänk inför terminstarten. Och jag är så hoppfull att detta trots många elever ska bli så bra, för här finns det fler personer och dessutom ytor att fördela sig på. Det här känns fint.

Om hjärtats lätthet.

Senaste veckorna har mitt hjärta varit tungt, så tungt. Semestern närmade sig slut och klumpen i magen växte för var dag. Inte för att jag inte hade ett jobb att gå tillbaka till - utan för att jag faktiskt kände att det arbete jag hade inte var det bästa för mig. Inte med tanke på vare sig stress, avstånd eller bästa möjliga personliga utveckling.

Som på beställning vändes allt plötsligt upp och ner. Och nu har jag fått precis det jobbet jag velat ha sedan jag klev in på lärarutbildningen den första dagen för nio år sedan. Nu är jag där. Jag är den som blev vald och vet ni vad? Det känns alldeles magiskt härligt! Mitt hjärta känns lätt, som en fjäder!

Familjeveckan slut.

En liten sketen vecka ledigt tog vi oss i år, det kändes verkligen som att vi behövde det. De flesta åren under tiden som maken studerat har vi inte haft någon gemensam semester alls. Hur som, nu är veckan slut och det känns ju dödstrist men vi har haft det sjukt bra ändå.

Vi drog iväg till Junsele för besök av djurparken och eventuell loppisturné när vi ändå var i farten. Djurparken hade vi hört mycket gott om och jag får tyvärr säga att det var lite utav en besvikelse att komma dit och inse hur himla litet det var. Okej att djuren kanske var lite mer "spännande" än de Lycksele djurpark har att erbjuda. Men själva parken var liten, liten och på "leklandet" fanns INGENTING som barnen kunde göra gratis utan allt kostade pengar. Nu fick de åka och pröva massor av saker ändå, men jag tycker ändå att det är helt bakvänt när man inte ens kan bjuda på en tur i hoppborgen.

Lite loppis blev det ändå, om än inga solklara fynd. Finns de förresten här i norr? Tycker det är helt galna priser allt som oftast.

Ett fat, två djupa tallrikar och en assiett från Rörstrand fick följa med hem. Och nu i helgen blev det en keramiktavla från Jie och ett spetsfat ur Gefyr, Gustavsberg.

Annars går allt på högvarv, inombords. Jag vet inte hur något kommer att bli och det gör mig stundvis kallsvettig och spyfärdig. Detta är alltså saker som rör min sjukskrivning/icke sjukskrivning. Den som lever får se.

Jag tvärstannar och tänker att jäklar, nu har ju snart hela sommaren gått. Den som skulle vara så oändligt lång och jag som skulle känna mig så himla frisk. Innerst inne vet jag precis vad jag måste göra för att ens ha en chans att komma vidare, bort. Men ändå sitter jag där jag sitter och känner inte möjligheten att göra något alls. Det är ju inte lätt det här med utmattningen, jag förstår att det kan och troligtvis kommer att ta tid att bli frisk. Jag vet bara inte hur jag ska ha tålamod till det. Det här med att ta det som det kommer och inte försöka tänka för mycket är ju inte min starka sida.

Men jag tänker, det kanske är meningen att jag ska lära mig det nu? Någon mening med allt måste det ju finnas. 

Soffan.

Vi har velat fram och tillbaka angående köp av ny soffa rätt länge nu. Nu vet vi att vi inte kommer att vara kvar på stället där vi bor så länge, det finns en plan och framför allt en tidplan för hur länge det blir. Ju mindre vi drar med oss i en flytt, desto bättre och därför har vi stått ut med våra IKEA Ektorp som vi köpte när vi först flyttade ihop.

Av en slump sprang vi på en jättefin 50-60-tals soffa på loppis i helgen och efter lite funderande fick den flytta hem till oss. Det blev faktiskt så bra att jag nästan ville ta ett skutt. Och inte gör det något om vi bestämmer oss för att inte flytta vidare den heller, för vi blev inte direkt ruinerade på köpet.

Om sommaren.

Sen vi kom hem från Småland har vi mest ägnat oss åt hemma-häng. Balkong-häng, lekparks-häng och soff-häng för att nämna några typer.

Vi har ätit galet mycket vattenmelon. Ett måste när det är sol. Nu undrar vi mest vart sommaren tog vägen.

Barnen har hunnit bada. Både i pool och sjö. Själv undrar jag om det här kommer att bli en sommar när jag inte badar alls. Det känns så himla himla kallt, eller så är jag bara feg?

Annars handlar vi på loppis, äter glass och försöker att hitta lugnet. Visst borde det väl ändå finnas där någonstans? Jag längtar verkligen tills jag hittar det igen. Jag tycks blogga dåligt, som nästan alla andra sommartid. Men jag finns på instagram, @smyhr heter jag där.

Ha det fint!

Om allergibarnet.

Innan midsommar åkte barnen och jag på "semester", vi åkte för att hälsa på mormor och andra släktingar i småland dvs. En resa innehållande både tårar, drama, ambulansfärd, loppis och skratt. Kan man säga.

Den där svaga, svaga antydan till allergi mot jordnötter som visade sig på prover för nästan två år sedan visade sig vara allt annat än någon svag antydan. Det blev ambulansfärd i 180 km/h med en unge som fått en anafylaktisk chock och tappat medvetandet till på köpet. På bilden ser hon fräsch ut om man jämför, ungefär som att hon "bara" gått ett par ronder boxning eller något liknande. Behöver man säga att det troligtvis är en av de värsta sakerna man som förälder kan vara med om?

Härdan efter får vi vandra omkring med akutberedskap, hela tiden. Adrenalin-Antihistamin-Kortison. Vi gick hem från sjukhuset idag med uppmaningen att leva som vanligt - men undvika jordnötterna. Men hur lever man egentligen som vanligt efter det här? Det blir ju vardag även detta, förstår jag. Men jag tänker ändå på saker som barnkalas, kommer vi kunna skicka henne på kalas hos kompisar? Kommer vi låta henne följa med andra människor hem om vi inte är där?

Det känns onekligen både omtumlande och overkligt. Men här är vi. Just nu.

Idag gör vi just ingenting, men det är väl nästan då det görs mest. Tvättmaskinen snurrar, högar ska vikas, packning ska packas för om än jag intalar mig att det är länge kvar så åker vi söderut på semester i morgon. Barnen, jag och mina brorsor. Min äkta hälft får stanna hemma och jobba. Just nu känns bilsemester som en mardröm, men det ska väl gå.

Köra på kvällen så att de sover bort en del är planen. Laddat iPad med film och spel vid behov. Vad mer kan vara en bra muta?

När man egentligen är för sjuk för semester.

Det här med sommarlov och semester, alltid lika efterlängtat. I år även ångestfyllt till bredden. Den här sommaren, som skulle bli så lång och skön och härlig. Men som redan är allt annat. Men jag tänker att dagarna med barnen kan ha en helande verkan på mitt sinne. Sinnet som inte tycks få ro och lugn att hitta tillbaka till sig självt och sin ork igen. Ibland känner jag mig så liten, som barnet som blir tillsagt och skäms. Ja,så känns det! Må solen lysa på oss i morgon och låt mitt tålamod räcka, bara lite lite bättre än idag.

Om sommarlovet.

Igår gick barnen sista dagen på förskolan och det innebär att det är sommarlov nu. Sommarlov är ju sjukt festligt även i förskolebarnens värld. Nu återstår bara ett (!) år på förskolan för min äldsta, det känns rätt sjukt om jag ska vara ärlig.

Att sommarlovet var ett faktum firade vi med tacos och glass till efterrätt och i morse fortsatte firandet med sovmorgon till 8.20. Det här kommer att bli fint det tänker jag.

Idag: skolavslutning. Kära återseenden, mil i bil och fantastiskt väder.

Tack för tummen Malin, tyvärr hjälpte det sådär.

Ni kan väl hålla en tumme för mig i morgon?

Tror att det behövs. Verkligen.

Sagt och gjort.

Jag har alltid älskat att cykla. Innan barnen kom tränade jag mycket spinning. Sen bröts min svanskota när lilla J gjorde sin dramatiska entré och jag cyklade inte på länge om man säger så. Men suget har funnits och jag kom igång så smått. Sen kom december, när jag blev sjuk och gymmet gör mig spyfärdig av hets och stress. Nu har jag tagit saken i egna händer och köpt mig en riktigt bra vanlig cykel och det är nog det bästa jag gjort på länge, friheten, luften. Jag känner mig mer hel, om än bara en stund.

Jag funderar mycket över framtiden, för mycket. Undrar när kroppen ska vakna till liv. Jag försöker göra saker som gör mig glad, andas frisk luft och ta en cykeltur. Köpa en kopp på loppis. Flytta en blomma eller två. Såna saker!

Det finns många saker jag verkligen skulle vilja skriva om just nu men någonstans inom mig säger något ifrån, det går liksom inte!

Barnen leker med gamla kartonger och tejpar med mycket silvertejp. Det är bra till mycket, men kan inte laga allt.

I helgen var sommaren på besök och nu känns den nästan utom räckhåll igen. Det är strax juni och barnen har precis börjat få gå ut utan överdragsbyxor. Jag tänker att jag kanske borde bo på sydligare breddgrader och att jag önskar att jag snart kunde få lite ork igen.

En kort promenad och vila. Nu samtalsterapi, typ så.

Det här med att jag blivit sjukare igen.

Egentligen känns det nästan märkvärdigt, hur man kan missa kroppens signaler även en andra gång när man varit där nyss. Anledningarna kan säkert vara flera, att jag haft för bråttom tillbaka är rätt populärt att säga. Själv tänker jag väl kombinationen av olika typer av jobbrelaterad stress. Det tog liksom stopp.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, och jag orkar knappt säga något alls. Tyvärr känns det som att jag bör förklara mig för allt och alla - som om det vore min skyldighet eftersom jag ställt till det såhär. Detta är alltså tankar som inte riktigt släpper taget även fast jag vet att det inte är mitt fel och något jag ställt till med för att vara besvärlig.

Nu  är det tillbaka till klappande hjärta, stormande stresshormoner, prickar som dansar framför ögonen och värk som gör det i det närmaste omöjligt att ens kunna somna fastän det är precis just det som man vill och behöver, hela tiden.

I ett par dagar har det snurrat, alldeles för fort. Den urvridna trasan är tillbaka och jag vet just ingenting. Bara att det är just här jag befinner mig just nu.

Och jag gick sönder och föll handlöst. Igen.

Kosläpp och potatissäck!

Den här dagen började bra. Mötte upp min samtalskontakt på företagshälsan och berättade om hur jag tänker och tycker om saker och ting, och bara att jag tagit vissa beslut verkar ha fått mig att må litet bättre. Jag såg mer pigg och avslappnad ut sa hon, och det känns ju fint att höra även om man vissa dagar känner sig som en säck potatis.

Sen drog vi på kosläpp med ungarna och det mina vänner, det var ju en rätt sjuk upplevelse. Inte korna, koskitlukten eller själva släppet i sig. Men folkmängden. En hel åker med bilar, dessutom flera hundra meter av bilar parkerade efter vägen. I såna här folksamlingar ska man aldrig upphöra att förvånas. Vuxna människor som tränger sig före i kön, folk som knuffas för att se kossorna bättre än ens tre och fyraåriga barn. Nåväl, det var en upplevelse.

Vilken dag. Det ska tydligen regna mest hela dagen och ungarna har ritat på väggen. Vi möblerar om och allt är ganska kaos. Vad gör ni idag?

Idag har jag fått besked som i allra bästa fall kan leda till något mycket, mycket bra. Vi får hålla tummarna, helt enkelt. Annars har jag njutit av att det varit sol och inte blåst som sjutton och jobbat såklart. Haft genomgång med eleverna om demokrati och diskuterat massor, oj som jag älskar klassrumsdiskussioner.

Nu blir det långhelg. Fyra dagar tillsammans. Jag försöker fundera igenom vad vi ska göra med vårt vardagsrum, detta rum där allt vårt kaos samsas i en endaste röra. Vi måste nog köpa en ny soffa tänker vi, men vet inte riktigt vad vi vill ha.

I rabatten har det äntligen börjat spira. Och penséer behöver jag tydligen inte köpa för de har sått sig själv i min rabatt.  Nu längtar jag bara efter att sätta frön och odla sallad och rädisor i pallkragen och att få skörda solvarma tomater på balkongen. Sommaren, kommer du i år?

Det är visst vår nu sägs det. Min energi tar slut direkt just nu, de dagar när det finns en gnutta vill säga. Jag tänker att sol och värme, det är vad jag behöver. Och gärna ett bättre tålamod och en instruktionsbok på fyra-å-ett-halvt-åringar. Finns det, tro?

Hur man kommer hit.

Personer som hamnat på den här bloggen genom google har bland annat sökt på "kryper och bränner i nästippen" och "allergimage". Genom vilka sökord hamnar folk hos er?

Om surgubbar.

Idag tog jag med mig sonen ner till stranden, där gick vi och pratade om ditt och datt och hade det oerhört trevligt i blåsten. Trots blåsten kanske man ska säga. När vi gick hem tog vi cykelbanan och han gick och sökte tussilago i diket mest hela vägen. När vi är nästan hemma plingar någon på oss bakifrån så jag går helt enkelt in bakom sonen för att ta mindre plats.

Man, kanske mellan 45-50 år blir skitsur över mitt agerande.
- Det är då VÄLDIGT svårt det här med höger och vänster.
Jag tappar hakan totalt.
-Ja? Det är det när man har barn som vill plocka blommor vid diket.
Sonen får stora ögon och undrar vem det där var, vid det här laget har jag hunnit surna till p g a hans nonchalanta vinkande med handen och kan inte vara tyst.
-En surgubbe!

Undra om han berättar om vår trevliga promenad på stranden eller surgubben i morgon på förskolan? 

Hurra för oordningen.

Idag har jag bjudit vänner på att visa min totalt operfekta sida. Jag satte upp min heltrassliga hår i en knut, behöll mysbrallorna på och släppte in dem i hemmet där det ser ut som att en orkan dragit fram. Och vet ni vad? Jag dog inte skämsdöden. Tvärtom fick jag höra hur skönt det var för dem, att vi också har lite kaos. Varför gör vi inte detta oftare, allihopa? Så sänker vi ribban för alla, vi gör det ju ändå så bra vi småbarnsföräldrar. Vi som gör vårt bästa.

Om man blir nöjd när fyra-å-ett-halvt-åringen kommer in i sovrummet och redan är klädd och klar? O ja. Synd bara att det inte var någon av alla vardagsmornar när vi knappt får honom att vakna. Nästa steg är att han slår på teven och gör frukost till sig och syrran medan vi trötta föräldrar får sovmorgon, eller hur?

Om trångboddheten.

Vi har nog bestämt oss för att inte köpa något hus, inte just nu åtminstone. Våra viljor drar åt olika håll och vi vet inte ens om vi faktiskt verkligen vill stanna kvar i Norr när studierna är avslutade även för makens skull. Ibland känner jag mig en smula oansvarig som inte tagit itu med saker och planerat det hela bättre. Nästa höst ska vår son börja skolan och i vår plan har vi alltid hamnat precis där vi skall vara innan dess, men så kommer det nog inte bli heller. Men sen tänker jag, den förnuftiga delen av mig att det inte är någon unge som har dött av att byta skola och att även det kan ske under kontrollerade och trygga förhållanden. Eller lurar jag mig själv?

 Men nog är det trångbott här i trean. Det är det ju. Vi får väl se, rätt som det är kanske vi kommer fram till vad vi vill göra. Eller så kanske vi hittar en större lägenhet på rätt ställe. Den som lever får se, heter det väl.

Idag har jag jobbat. Sen har jag suckat men sedan bestämde jag mig att inte låta saker ta över, att skaka av mig. Träna mina gås-förmågor. Hur det går får vi väl se, men jag ska verkligen göra ett ordentligt försök. Sedan har jag lunchat och strosat på stan med min man under tiden bilen var på service, vilken himla lyx. Alltså tiden tillsammans. Kanske bilen också, eftersom jag inte kan ett skvatt om bilar så tycker jag att det är rätt så himla värt att betala för servicen och att någon tar på sig att se över hur den mår. Bilen alltså.

Nu tar jag helg. Guuuuud så sköööönt.

Äh.

Det är en sån där dag idag. Det känns liksom lite hopplöst, helt enkelt. Med jobb, boende och med den här sjukan. Jag minns inte ens hur det känns att inte känna sig matt och aningens ledsen och uppgiven. Det känns ibland som att jag skulle behöva ändra på en massa saker för att komma vidare - gällande jobb och boendesituation främst då, men också mitt eget tankemönster gällande mig själv och mina beslut. Men hur fort gör man det liksom? Dessutom har jag troligtvis fått tillbaka streptokockerna, halsen värker och jag väntar på att vårdcentralen ska ringa upp. Mer antibiotika? Skulle tro det.

Idag har jag ringt flera viktiga samtal från "att-göra-listan", jag har kanske blivit lite klokare och jag vet vad jag ska göra åt vissa saker. Det är alltid en start.

Idag är en sämre dag igen. Vet inte om det är hormonstyrt till viss del men jag kan knappt hålla ögonen öppna för det skär i dem. Energinivån ligger närmare noll. Tur att det är en ny dag i morgon, en dag med husvisning.

Is i magen.

Det här med att ta det lugnt och ha is i magen på husjakten verkar inte vara något för mig. I fantasin flyttar jag in i vartenda hus vi tänker oss att titta på och sedan blir jag sjukt besviken när det i verkligheten inte alls lever upp till det som jag målat upp i mitt huvud. Dessutom undrar jag, det här med att FÖRSTÖRA hus, det verkar vara något som folk pysslar med rätt mycket? Halvfärdiga renoveringar, konstiga lösningar och fula tapetserings-/målningsarbeten. Allt detta går ju givetvis att åtgärda, men man vill inte ta sig vatten över huvudet och dessutom kan ju vissa lösningar rentav ha gjort så att huset skadats.

Nåväl, jakten fortsätter. 

Bild från livethemma.ikea.se

Den här byrån skulle jag vilja ha i mitt nya hus. Ni vet det där som jag inte köpt än! 

Säkert tecken.

Idag har jag jobbat. Jag känner mig verkligen hemma där, framme i klassrummet framför eleverna. Att samspela med dem i samtal, att dela ut jobb, att förklara saker på trehundrasjuttiotvå olika sätt - om det så behövs. Det är där jag vill vara.

Efter dagens arbetspass som varade på förmiddagen (jag har mina 25% utdelat på 3 dagar) kom jag hem och somnade. Sen sov jag i flera timmar, helt utmattad med grav huvudvärk. Man ska ju aldrig inbilla sig att det är helt borta - men att ens kunna jobba en halvdag och just då känna sig på topp, det måste ju vara ett tecken på att man är på rätt väg.

Nu börjar det.

I fredags var jag hos läkaren och fick ett s k positivt utslag på provet för streptokocker. Försök ta halsprov på en människa som knappt kan gapa, väldigt otäckt såväl för sköterska som patient får jag lova. Hur som, nu antibiotika som följd och jag mår såklart redan mycket bättre. Varför gick jag inte till hälsocentralen redan i onsdags när jag kände att det var på väg åt helskotta?

Hur som. Idag har jag klippt luggen och låtit barnen leka sig blöta i vattenpölarna på gården. Vi drömmer om det där egna huset som vi ju så gärna vill ha, det vore skönt om det fanns där på hemnet snart, ropande på en familj på fyra.

I morgon jobbar jag min första dag sedan jag gick på julledigt i december. Det känns underligt, pirrigt och såklart oerhört härligt. Äntligen. För faktiskt känner jag mig ju faktiskt (nästan) som folk ibland. De dagarna blir hela tiden fler och fler.

Hoppas att ni haft en fin helg!

Då och nu.

För två och en halv timme sedan satt jag på överlämning på skolan där jag börjar jobba på måndag. Nu sitter jag i soffan med feber, frossa, halsont och smärta i örat. Och ÄNDÅ tänker jag bara FAAAN, hur ska jag kunna stanna hemma i morgon? Jag arbetstränar kan tilläggas, och funderar över att inte stanna hemma när jag är sjuk. Är det konstigt att jag är utbränd?

Förnuftet säger såklart just det förnuftiga och självklara, men klumpen. Klumpen i magen. Hur får man bort den?

Berg- och dalbanan.

Igår kändes det faktiskt nästan som vanligt. Jag kände att jag orkade med, rätt bra och att saker och ting faktiskt blev gjorda. I morse kunde jag först knappt öppna ögonen, sen hade jag nog helst av allt spenderat dagen sittande med öronproppar OCH peltorkåpor och solglasögon nedbäddad i sängen. Det är sjukt hur stressen kan påverka en. Hur det liksom kan bränna och hoppa runt saker framför ögonen och hur minsta lilla ljud kan skära in i märgen. Detta är väl inte precis några bra grejjer att dras med när man har två små barn, och som i helgen, en sjuk man. Men kanske var det just därför det blev så påtagligt just idag? För det GICK helt enkelt inte att bara stänga in sig och andas lugnt den stund jag hade behövt.

Det känns lite som att jag är en urvriden trasa just idag, men tack och lov vet jag att det inte alls behöver kännas så i morgon också.

Om tussbullar.

-Det kan du skriva upp, din tussbulle!

Lillasysters nya uttryck används flitigt. Vad riktigt är en tussbulle undrar jag bara?

Påsklovet

Påskhelgen firade vi på hemmaplan. Det var sjukt skönt att ta dagen som den kom och inte ha någon direkt plan. Ett och annat mandelägg slank ner och solen sken.

Vi köpte spanska och belgiska jordgubbar och konstaterade att de spanska smakade mer jordgubbe än de belgiska.

Vi dukade upp och premiärgrillade. Och åt ägghalvor, såklart för det var ju påsk.

Ett par varv på secondhand-ställena blev det och till min trädjurs-samling kom tre små apor.

Det har varit rätt så rörigt får jag säga då alla tycks lägga sina saker på varje ledig yta. Och påskliljorna blommade först efter själva påsken.

Min fina son tyckte att jag behövde lite blommor, och vem gör inte det alltid?

Sen tog jag fram mina knallrosa skor för att det ju är vår. Sen började det att snöa, igen.

På måndag sista veckan av arbetsträning, sedan börjar jag faktiskt om att jobba. Hurra för det, om det går bra. Men det ska det väl?