Enligt SVT skadas så många som varannan kvinna som föder sitt barn vaginalt så illa att det sedan ger problem. Störningar i sexliv såväl som problem att gå på toaletten eller kunna klara av ansträngningar utan att riskera inkontinens. HÄLFTEN. KVINNOR.
Kvinnosjukvården är så lågprioriterad att det är skrämmande. De flesta kvinnor söker inte ens hjälp för sina problem, de känns ju så privat. Så skämmigt att ha problem som är relaterade till ens underliv. Problem som i stor grad hade kunnat avhjälpas om kvinnorna hade fått rätt stöd vid sin förlossning.
Jag är en av dessa kvinnor. Vid min förlossning 2008 blev jag offer för vårdens nonchalans och tidsbrist. Jag blev lämnad i rummet när mitt barn skulle komma ut. För jag blev avspisad när jag sa att det var dags. Jag som fött barn innan troddes inte kunna avgöra om barnet var på väg, hur krystvärkarna skulle kännas. Värkar som slet och drog i min kropp så att det kändes som att den skulle delas i två. Barnmorskan hade fel, det var inte länge kvar tills att barnet skulle komma även om jag "bara" var öppen sju centimeter. Hon skulle komma, och det alldeles på direkten. Det gjorde hon också och fastnade med axlarna i mig, med huvudet i förlossningsavdelningens nättrosor. Skadorna bedömdes till en början som lindriga. Trots sfinkterruptur syddes jag i förlossningssalen.
Ett antal månader senare fick jag träffa en kvinnlig gynekolog på specialistmödravården som kollade på mina skador. Där visade det sig dels att skadorna i musklerna inte hade upptäckts, och därmed inte blivit sydda. Detta för att muskulaturen mellan slidan och ändtarmen gömdes av intakta slemhinnor. Dessutom hade det som sytts utvändigt läkt samman väldigt. Så vad blev då problemen? Jag ville inte lämna hemmet för att det alltid fanns en rädsla att inte ha närhet till en toalett. När jag väl gick på toaletten fanns ingen muskulatur som kunde hjälpa till för att få ut avföringen. Och något sexliv var inte ens att tänka på. Självklart skulle jag få hjälp, så småningom. Det tog ett tag att orka söka hjälpen.
I mars 2010 sökte jag hjälp och fick komma till en manlig gynekolog som ansågs vara någon form av specialist på underlivsskador. Hans bedömning blev till en början att jag inte alls behövde någon hjälp. Skadorna jag hade var för små för att åtgärda tycktes det. Jag bröt ihop totalt. Jag kunde inte träna, jag kunde inte åka på utflykt med min familj och det innebar inte precis några fördelar i relationen med min man. Knipövningar rekommenderades, som om jag inte hade knipit för kung och fosterland i två år redan. Eftersom ingenting "hängde ut" kunde det inte räknas som ett framfall. Jag skulle vilja se den man som slår i sina pungkulor i knäna när han går, och anse att det var något han fick räkna med.
Efter några vändor fram och tillbaka fick jag tillslut den hjälp som jag sökt. Jag fick göra en operation där den skadade muskulaturen fästes samman igen och de yttre skadorna åtgärdades. Operationen gick bra. Fantastiskt bra, jag fick mitt liv tillbaka. Bokstavligen. Men återigen märktes det av hur lågt prioriterad kvinnosjukvården är, jag ombads att åka hem innan jag ens kunde kissa själv. Men jag stod på mig och fick stanna.
Vad ville jag nu säga med detta? Att kvinnor måste bli tagna på allvar. Att de ska kunna lita på att de möts av personal som är lyhörda för deras behov när de ska föda sina barn. Att kvinnor ska kunna välja hur de vill föda sina barn. Att kvinnors problem ska bli tagna på allvar, man ska inte behöva utstå att kroppen inte fungerar bara för att man har fött barn.
Stå på er, om det så gäller att få hjälp med skador, rädsla inför förlossningen eller valet av ett planerat kejsarsnitt.
