Äh.

Det är en sån där dag idag. Det känns liksom lite hopplöst, helt enkelt. Med jobb, boende och med den här sjukan. Jag minns inte ens hur det känns att inte känna sig matt och aningens ledsen och uppgiven. Det känns ibland som att jag skulle behöva ändra på en massa saker för att komma vidare - gällande jobb och boendesituation främst då, men också mitt eget tankemönster gällande mig själv och mina beslut. Men hur fort gör man det liksom? Dessutom har jag troligtvis fått tillbaka streptokockerna, halsen värker och jag väntar på att vårdcentralen ska ringa upp. Mer antibiotika? Skulle tro det.

Idag har jag ringt flera viktiga samtal från "att-göra-listan", jag har kanske blivit lite klokare och jag vet vad jag ska göra åt vissa saker. Det är alltid en start.