Dagens klipp!

Alltså, det där med sjukstugan blev ju ett par steg mer avancerat än man hade kunnat tro. I flera dygn har vi alla legat över 39 grader i temperatur. Frågan är bara, hur kan barn leva, på ett ungefär som vanligt med den temperaturen när man själv knappt kan resa sig?

Skattgömman.

För ett par helger sedan köpte jag den här gamla pigtittaren på en av stans secondhand-butiker. Här gömmer Lillasyster numera sina allra finaste skatter.

Bästa sortens skatter gör man själv av pärlor eller får hos läkaren när astman bråkar som mest. Sladdriga ödlor t ex.

Från sjukstugan.

Det var visst inte barnen som blev sjukast. Sjukast, om man ska tro hur det låter i varje fall, är min man. Han hostar, stånkar, stönar och klagar. Själv kan jag inte låta bli att skratta, vilket tyvärr leder till nästa hostattack.

Blir det inte bara ännu jävla jobbigare när man går runt och flåsar?

Helgen som gått.

Döden. Snöstorm. Brorsbesök. Tulpaner. Film. Och så lite feber till barnen, de har ju trots allt varit friska flera veckor i sträck.

Är det det här som kallas insnöad?

För två veckor sedan prick grät jag över en hemsk cancerdiagnos. Idag tog lidandet slut. Jag tror inte någon lämnas oberörd när det går så fort. Det gör ont att det är över, även om det är en lättnad. En sak är säker, den här personen kommer att vara oerhört saknad av oss alla.

Andra saker jag tänker på.

Min son har börjat undra lite närmare över det här att jag är sjuk. Det har ju trots allt gått ganska lång tid nu. Idag kröp han upp i min famn, gav mig pussar så att jag skulle klara mig HELA natten och sedan frågade han: När ska du bli frisk? Jag försökte förklara att jag inte vet det än, att flera läkare undersöker mig för att komma fram till hur jag ska bli frisk. Även om jag jobbar med barn tycker jag att dessa samtal med barn är svåra att ta, kanske framför allt med min egna son som redan nu har så många undringar om sjukdomar och värst av allt, döden. Jag känner bara att jag hade behövt fler verktyg än de jag sedan besitter för att klara av samtalen på ett riktigt bra sätt, frågan är ju bara hur man gör?

Saker jag tänkt mycket på, på senaste tiden.

Gå in och läs hos Tuva Minna Linn. Bara gör det!

Igår var jag på akupunktur, ett försök att lindra smärtan i armarna. Just där och då kändes det inte så mycket alls egentligen, idag känns det ungefär som influensan (fast utan förkyld-delen). Kroppen värker överallt och det pirrar och bränner. Detta bara inte där det brukar göra ont utan precis överallt, till och med tänderna. Detta måste ju betyda att det åtminstone hände något?

Söndag.

Idag har vi fått en försmak av våren, solen har värmt våra ansikten och för en kort sekund blundade jag och det kändes nästan som vanligt.

Efter hopp i snöhögar och promenad ligger barnen utslagna och ser film.

Men så fyndigt då!?

Vid dagens middag, vi pratar om stora magar, i synnerhet gravida. Trodde jag då.

- Ni minns ju när L var i sin mammas mage. Då var den ju stor som en badboll och rund. (Jag).
- När vi var i din mage, var den som en badboll då? (Sonen).
- Nu är den som en, som en BADRING!!! (Dottern, mäkta nöjd över sin egen fyndighet).

Jag ska BARA!

Bild från Adlibris

Numera liknar nattningen av den yngre av våra avkommor valfri sida ur God natt, Alfons Åberg.
Hittills har det har det låtit såhär:

- Vänta, jag vill ha drak-boken med mig!
- Mamma, jag glömde pussen och kramen.
- Pappa, jag fick ingen kram.
- Jag vill lyssna på Pippi.
-AAAH. HÖGRE HÖGRE! (Pippi på stereon)
- Kolla Mamma. Kolla jag hoppar!

Nu inväntar jag bara de ständigt återkommande jag måste kissa följt av jag är törstig. Är det lite sådär klassiskt för treåringar att skaffa sig en miljard ärenden för att komma ur sängen efter läggdags eller bör jag helt enkelt stuva undan boken som hon finner så inspirerande?

Dagens fråga.

Den låter som en gräsklippare och jag betvivlar att den röjer snö särskilt effektivt. Vem fasen tänkte att det här var ett bra fordon för att undanskaffa snön i Umeå, där det för övrigt finns väldigt väldigt mycket snö?

Sådär ja.

En halvtimme efter den övriga familjen börjar fyraåringen att äta sin (kalla) middag. Hur tjurig får man vara?

Förskolan.

Det där dåliga samvetet över att inte hämta barnen tidigt så ofta det bara går, det finns inte hos mig. Längre åtminstone. Det kan ju bero på att våra barn blivit större och att de faktiskt så gott som aldrig vill gå hem från sin förskola. Men framför allt beror det nog på det här bytet av själva förskolan som vi gjorde under hösten. På förra stället hade en hel del incidenter inträffat som gjort att förtroendet för både personal och organisation sjunkit i botten. Där har jag hämtat dyblöta barn som huttrar av kyla, där har jag hämtat allergibarnet som fått äta felaktig kost, där har jag sett en liten storebror försvinna i en stor barngrupp med resultatet att han tillslut inte ville gå dit längre.

Nu är våra barn på det bästa tänkbara stället. Personal som månar om både barn och föräldrar och ser det som sitt uppdrag att verkligen se varje barn - varje dag. Det må hända att det inte är ett lätt uppdrag. Barn som älskar att gå till förskolan och aldrig vill gå hem, pedagoger som inte räds utmaningar och låter barnen anta utmaningar större än man själv ens vill tänka på (mest p g a otroligt mycket städning), pedagoger som är till för barnen och en förskola som är till för barnens utveckling. Där inget egentligen är för besvärligt, vad nu än önskemålen må vara. Det är så fantastiskt och det känns så skönt att vi tillslut mer eller mindre tvingades att ta beslutet p g a allergibarnet. Det bästa beslut vi tagit på länge!

Dagens fråga.

Om man bott på samma ställe i snart ett år och slagborrat och spikat och hamrat med saker mest varje vecka (ibland flera gånger per vecka), hur många hyllor/tavlor/grejjer har man på väggarna då? Det är nästan så att jag skulle vilja knacka på och ta mig en titt.

Svinkallt, idag också. Astma-barnet blir så mycket sämre i den här temperaturen så vi håller oss inne. Inte för att jag gnäller, för jag är helt ärligt inte övertaggad på att frysa arslet av mig.

Mmm. Sommar ska det vara. Eller åtminstone vår.

Bilder från en fredag.

Rätt som det var gick vi från mes-vinter runt nollan till riktig vinter runt -20. Man kunde ju dock tro att det blivit minst -35 med tanke på köldchocken.

Förra helgen var min mamma här med lite saker som stått i hennes hus (hon har ju flyttat) därav bland annat en minibyrå med Pettson och Findus. Jag önskar att jag hade målat den själv, men det är en australiensare som hjälpte min pappa att byta tak på logen en gång för många många år sedan. Fantastisk är den.

Sen ett gammalt skåp som slukar precis allt jag inte vill ha drällande kring hela stället. Pussel, pärlor, kokböcker, brödrostar och andra mackapärer. Nu är bara frågan ljusrosa eller turkos? Såklart finns en skåpdörr till andra sidan också, men beslagen behöver lagas litet.

Vår lilla astmatiker har fått raket-medicin och även om Storebror knappast är avundsjuk på andningsbesvär eller hosta så är han avundsjuk på själva medicinen. Vem vill inte ha en raket, liksom?

UÄÄÄÄH!

De senaste dagarna har gått i gråtens tecken. Jag har kollat på realitydokumentärer om ofrivilligt barnlösa, gråtit för deras skull men också för min egen lyckas skull, jag som fått bära två små hjärtan nedanför mitt i nio månader var. Sen har jag gråtit i frustration över att tiden till neurologen inte trillat ner i min brevlåda ännu och väntan gör mig aningens sjösjuk. Sedan har jag gråtit-gråtit som ett barn, med snor och hulkningar eftersom min mamma flyttat i veckan. Inte typ ett hus eller så utan till andra sidan landet. Sist av allt har jag gråtit över cancer, vilket jävla jävla påfund. Jävlar vad jag hatar cancer!!