Det finns många saker jag verkligen skulle vilja skriva om just nu men någonstans inom mig säger något ifrån, det går liksom inte!

Barnen leker med gamla kartonger och tejpar med mycket silvertejp. Det är bra till mycket, men kan inte laga allt.

I helgen var sommaren på besök och nu känns den nästan utom räckhåll igen. Det är strax juni och barnen har precis börjat få gå ut utan överdragsbyxor. Jag tänker att jag kanske borde bo på sydligare breddgrader och att jag önskar att jag snart kunde få lite ork igen.

En kort promenad och vila. Nu samtalsterapi, typ så.

Det här med att jag blivit sjukare igen.

Egentligen känns det nästan märkvärdigt, hur man kan missa kroppens signaler även en andra gång när man varit där nyss. Anledningarna kan säkert vara flera, att jag haft för bråttom tillbaka är rätt populärt att säga. Själv tänker jag väl kombinationen av olika typer av jobbrelaterad stress. Det tog liksom stopp.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, och jag orkar knappt säga något alls. Tyvärr känns det som att jag bör förklara mig för allt och alla - som om det vore min skyldighet eftersom jag ställt till det såhär. Detta är alltså tankar som inte riktigt släpper taget även fast jag vet att det inte är mitt fel och något jag ställt till med för att vara besvärlig.

Nu  är det tillbaka till klappande hjärta, stormande stresshormoner, prickar som dansar framför ögonen och värk som gör det i det närmaste omöjligt att ens kunna somna fastän det är precis just det som man vill och behöver, hela tiden.

I ett par dagar har det snurrat, alldeles för fort. Den urvridna trasan är tillbaka och jag vet just ingenting. Bara att det är just här jag befinner mig just nu.

Och jag gick sönder och föll handlöst. Igen.

Kosläpp och potatissäck!

Den här dagen började bra. Mötte upp min samtalskontakt på företagshälsan och berättade om hur jag tänker och tycker om saker och ting, och bara att jag tagit vissa beslut verkar ha fått mig att må litet bättre. Jag såg mer pigg och avslappnad ut sa hon, och det känns ju fint att höra även om man vissa dagar känner sig som en säck potatis.

Sen drog vi på kosläpp med ungarna och det mina vänner, det var ju en rätt sjuk upplevelse. Inte korna, koskitlukten eller själva släppet i sig. Men folkmängden. En hel åker med bilar, dessutom flera hundra meter av bilar parkerade efter vägen. I såna här folksamlingar ska man aldrig upphöra att förvånas. Vuxna människor som tränger sig före i kön, folk som knuffas för att se kossorna bättre än ens tre och fyraåriga barn. Nåväl, det var en upplevelse.

Vilken dag. Det ska tydligen regna mest hela dagen och ungarna har ritat på väggen. Vi möblerar om och allt är ganska kaos. Vad gör ni idag?

Idag har jag fått besked som i allra bästa fall kan leda till något mycket, mycket bra. Vi får hålla tummarna, helt enkelt. Annars har jag njutit av att det varit sol och inte blåst som sjutton och jobbat såklart. Haft genomgång med eleverna om demokrati och diskuterat massor, oj som jag älskar klassrumsdiskussioner.

Nu blir det långhelg. Fyra dagar tillsammans. Jag försöker fundera igenom vad vi ska göra med vårt vardagsrum, detta rum där allt vårt kaos samsas i en endaste röra. Vi måste nog köpa en ny soffa tänker vi, men vet inte riktigt vad vi vill ha.

I rabatten har det äntligen börjat spira. Och penséer behöver jag tydligen inte köpa för de har sått sig själv i min rabatt.  Nu längtar jag bara efter att sätta frön och odla sallad och rädisor i pallkragen och att få skörda solvarma tomater på balkongen. Sommaren, kommer du i år?

Det är visst vår nu sägs det. Min energi tar slut direkt just nu, de dagar när det finns en gnutta vill säga. Jag tänker att sol och värme, det är vad jag behöver. Och gärna ett bättre tålamod och en instruktionsbok på fyra-å-ett-halvt-åringar. Finns det, tro?

Hur man kommer hit.

Personer som hamnat på den här bloggen genom google har bland annat sökt på "kryper och bränner i nästippen" och "allergimage". Genom vilka sökord hamnar folk hos er?

Om surgubbar.

Idag tog jag med mig sonen ner till stranden, där gick vi och pratade om ditt och datt och hade det oerhört trevligt i blåsten. Trots blåsten kanske man ska säga. När vi gick hem tog vi cykelbanan och han gick och sökte tussilago i diket mest hela vägen. När vi är nästan hemma plingar någon på oss bakifrån så jag går helt enkelt in bakom sonen för att ta mindre plats.

Man, kanske mellan 45-50 år blir skitsur över mitt agerande.
- Det är då VÄLDIGT svårt det här med höger och vänster.
Jag tappar hakan totalt.
-Ja? Det är det när man har barn som vill plocka blommor vid diket.
Sonen får stora ögon och undrar vem det där var, vid det här laget har jag hunnit surna till p g a hans nonchalanta vinkande med handen och kan inte vara tyst.
-En surgubbe!

Undra om han berättar om vår trevliga promenad på stranden eller surgubben i morgon på förskolan? 

Hurra för oordningen.

Idag har jag bjudit vänner på att visa min totalt operfekta sida. Jag satte upp min heltrassliga hår i en knut, behöll mysbrallorna på och släppte in dem i hemmet där det ser ut som att en orkan dragit fram. Och vet ni vad? Jag dog inte skämsdöden. Tvärtom fick jag höra hur skönt det var för dem, att vi också har lite kaos. Varför gör vi inte detta oftare, allihopa? Så sänker vi ribban för alla, vi gör det ju ändå så bra vi småbarnsföräldrar. Vi som gör vårt bästa.

Om man blir nöjd när fyra-å-ett-halvt-åringen kommer in i sovrummet och redan är klädd och klar? O ja. Synd bara att det inte var någon av alla vardagsmornar när vi knappt får honom att vakna. Nästa steg är att han slår på teven och gör frukost till sig och syrran medan vi trötta föräldrar får sovmorgon, eller hur?

Om trångboddheten.

Vi har nog bestämt oss för att inte köpa något hus, inte just nu åtminstone. Våra viljor drar åt olika håll och vi vet inte ens om vi faktiskt verkligen vill stanna kvar i Norr när studierna är avslutade även för makens skull. Ibland känner jag mig en smula oansvarig som inte tagit itu med saker och planerat det hela bättre. Nästa höst ska vår son börja skolan och i vår plan har vi alltid hamnat precis där vi skall vara innan dess, men så kommer det nog inte bli heller. Men sen tänker jag, den förnuftiga delen av mig att det inte är någon unge som har dött av att byta skola och att även det kan ske under kontrollerade och trygga förhållanden. Eller lurar jag mig själv?

 Men nog är det trångbott här i trean. Det är det ju. Vi får väl se, rätt som det är kanske vi kommer fram till vad vi vill göra. Eller så kanske vi hittar en större lägenhet på rätt ställe. Den som lever får se, heter det väl.

Idag har jag jobbat. Sen har jag suckat men sedan bestämde jag mig att inte låta saker ta över, att skaka av mig. Träna mina gås-förmågor. Hur det går får vi väl se, men jag ska verkligen göra ett ordentligt försök. Sedan har jag lunchat och strosat på stan med min man under tiden bilen var på service, vilken himla lyx. Alltså tiden tillsammans. Kanske bilen också, eftersom jag inte kan ett skvatt om bilar så tycker jag att det är rätt så himla värt att betala för servicen och att någon tar på sig att se över hur den mår. Bilen alltså.

Nu tar jag helg. Guuuuud så sköööönt.

Äh.

Det är en sån där dag idag. Det känns liksom lite hopplöst, helt enkelt. Med jobb, boende och med den här sjukan. Jag minns inte ens hur det känns att inte känna sig matt och aningens ledsen och uppgiven. Det känns ibland som att jag skulle behöva ändra på en massa saker för att komma vidare - gällande jobb och boendesituation främst då, men också mitt eget tankemönster gällande mig själv och mina beslut. Men hur fort gör man det liksom? Dessutom har jag troligtvis fått tillbaka streptokockerna, halsen värker och jag väntar på att vårdcentralen ska ringa upp. Mer antibiotika? Skulle tro det.

Idag har jag ringt flera viktiga samtal från "att-göra-listan", jag har kanske blivit lite klokare och jag vet vad jag ska göra åt vissa saker. Det är alltid en start.

Idag är en sämre dag igen. Vet inte om det är hormonstyrt till viss del men jag kan knappt hålla ögonen öppna för det skär i dem. Energinivån ligger närmare noll. Tur att det är en ny dag i morgon, en dag med husvisning.