Om trångboddheten.

Vi har nog bestämt oss för att inte köpa något hus, inte just nu åtminstone. Våra viljor drar åt olika håll och vi vet inte ens om vi faktiskt verkligen vill stanna kvar i Norr när studierna är avslutade även för makens skull. Ibland känner jag mig en smula oansvarig som inte tagit itu med saker och planerat det hela bättre. Nästa höst ska vår son börja skolan och i vår plan har vi alltid hamnat precis där vi skall vara innan dess, men så kommer det nog inte bli heller. Men sen tänker jag, den förnuftiga delen av mig att det inte är någon unge som har dött av att byta skola och att även det kan ske under kontrollerade och trygga förhållanden. Eller lurar jag mig själv?

 Men nog är det trångbott här i trean. Det är det ju. Vi får väl se, rätt som det är kanske vi kommer fram till vad vi vill göra. Eller så kanske vi hittar en större lägenhet på rätt ställe. Den som lever får se, heter det väl.