Berg- och dalbanan.

Igår kändes det faktiskt nästan som vanligt. Jag kände att jag orkade med, rätt bra och att saker och ting faktiskt blev gjorda. I morse kunde jag först knappt öppna ögonen, sen hade jag nog helst av allt spenderat dagen sittande med öronproppar OCH peltorkåpor och solglasögon nedbäddad i sängen. Det är sjukt hur stressen kan påverka en. Hur det liksom kan bränna och hoppa runt saker framför ögonen och hur minsta lilla ljud kan skära in i märgen. Detta är väl inte precis några bra grejjer att dras med när man har två små barn, och som i helgen, en sjuk man. Men kanske var det just därför det blev så påtagligt just idag? För det GICK helt enkelt inte att bara stänga in sig och andas lugnt den stund jag hade behövt.

Det känns lite som att jag är en urvriden trasa just idag, men tack och lov vet jag att det inte alls behöver kännas så i morgon också.