Jag tvärstannar och tänker att jäklar, nu har ju snart hela sommaren gått. Den som skulle vara så oändligt lång och jag som skulle känna mig så himla frisk. Innerst inne vet jag precis vad jag måste göra för att ens ha en chans att komma vidare, bort. Men ändå sitter jag där jag sitter och känner inte möjligheten att göra något alls. Det är ju inte lätt det här med utmattningen, jag förstår att det kan och troligtvis kommer att ta tid att bli frisk. Jag vet bara inte hur jag ska ha tålamod till det. Det här med att ta det som det kommer och inte försöka tänka för mycket är ju inte min starka sida.

Men jag tänker, det kanske är meningen att jag ska lära mig det nu? Någon mening med allt måste det ju finnas.