2011.

Även om jag lider av ett visst uns av ångest över att tiden går så himla fort så tycker jag att det är rätt skönt att få ett nytt fräscht år framför sig i almanackan. Ladda om, starta om litegran.

På lördag lagar vi trerätters och dricker champagne, det känns fint om än det blir ett ytterst lugnt firande för vår del.

Mitt 2011 har sett ut ungefär såhär...

I januari frös jag, som alla andra och tappade bort mina fina handskar vilket gjorde att jag fick frysa lite till. Jag var ute i ur och skur på jobbet och tog varje chans till träning både på gymet och på jobbet (åkte skridskor bland annat).

När februari kom hade vi redan haft vinter i nästan 4 månader och jag kände mig rätt less. Solen sken och bjöd på dagar som kändes ganska sköna. Jag tog efter mycket om och men kontakt med kvinnokliniken för att få bukt med den där förlossningsskadan.

I mars och april tränade jag på rätt bra och njöt av påskledigheten. Konstaterade att jag tycker att tid tillsammans hela familjen är totalt underskattat. Utelek, kaffe med grannen och att ta dagen som den kommer räcker långt.

Under maj månad besökte jag kvinnokliniken och hann under en månads tid bli lovad en operation av en läkare för att sedan bli nekad av en annan som senare ändrade sig. Det är märkligt att skador av kvinnors underliv ses som så små problem. Jag skulle vilja se den mannen som stod ut tills pungen släpade i golvet innan han fick hjälp...

I början av juni kämpade jag hårt med att förbereda sommarlovssånger och annat inför skolavslutningen på jobbet, som jag sedan lämpade över på mina kollegor. Jag opererades och var sjukskriven. Jag hade jävulskt ont och fick inte lyfta något alls, en riktig hit med två småbarn i hemmet.

I juli var jag fortfarande sjukskriven och barnen fick sommarlov från förskolan. Vi besökte Lycksele djurpark och gjorde lite småutflykter när tillfälle gavs. Bad och lek utomhus varvades med små pauser inomhus och i skuggan. Åtgången av solskyddskräm var enorm.

När augusti kom började jag återigen att jobba efter sjukskrivningen. Lugna dagar på fritids som skulle bli mina sista - men det visste jag först mot slutet då jag bytte från fritidspersonal till lärare i en klass, bland det kämpigaste och bästa jag någonsin gjort.

Hösten flöt på och under september, oktober och november minns jag inte mycket mer än jobbrelaterade ting och ett evigt pussel för att få livet att gå ihop. Barnen bytte förskola och personalen var fantastisk på många sätt. Barnen fyllde år och jag slogs återigen med häpnad över hur de utvecklas för varje vecka som passerar.

December färgades av ett himla knåp med sjukor, feber, vattkoppor och en hemsk värk som började behandlas med utgångspunkten att det kunde vara brist på vitamin B12. Julafton kom och gick och vi rensade ut leksaker för att ge till Röda korset innan vi fyllde på med allt nytt. Julen firades ungefär lika konstigt som förra året och jag konstaterar bara - det är sista gången jag firar med släkten.

Gott nytt år!

Alltså, ibland undrar man vad man håller på med. Jobbar när man är sjuk, jobbar uppåt 50 timmar på en vecka och allt spinner på i ett himla tempo. Man känner bara vafan, för vem gör jag det här? Men så som en skänk från ovan får man se att saker man kämpat för gett resultat och får höra att man är världens bästa fröken, det lever man länge på!

Annars: Två sjuka ungar och 14 utvecklingssamtal att avverka innan jul. Plus en julfest, lucia och skolavslutning då.

Pust.

Efter psykbryt i mindre skala och samtal med jobbarkompisar och en god vän kändes det lite bättre. Sedan lunchade jag och maken på Göteborg och firade, ja inte vet jag med deras helgalna kakor med tillbehör som efterätt. Mums, man ska väl göda volangerna. Eller nåt.

På förskolan hämtades barn som verkligen verkar tycka om sin nya förskola. Själv har jag fått ett toppen-intryck från de flesta av pedagogerna och lokalerna är helt enkelt fantastiska. Det enda vi - eller antagligen mest ungarna kommer sakna mycket är väl skogen som fanns på förra stället. Här finns knappt ett träd men de ska tydligen vara flitiga med att besöka skogen ändå och det känns ju bra.

Idag.

Idag känner jag mig trött, fylld med tårar som behöver komma ut. Jag är så förbannat less på allt, denna fasad man försöker måla upp utåt, att man själv inte är allt det man skulle vilja, att vara den som aldrig blir uppringd, att känna sig ensam, liten och jävligt ynklig mellan varven. Att lämna barnen på förskolan och själv åka hem känns inte heller det särskilt trevligt, jag känner mig frånvarande. Vilken jävla skitdag.

Bild från Åhlens

Jag vet inte vart jag skulle placera den här pjäsen hemma hos oss eftersom vår stil inte riktigt gifter sig med den men jag kan ändå inte låta bli att tycka att den är fin. Eller fulsnygg på något vis.

Jasså, och när hände det här då? Säger du?

Idag berättade husets fyraåring historien om när hans pappa drack vuxendricka och körde bil och polisen fick komma. Frågor på det är: Vart får de allt ifrån? Vad säger, låt säga personalen på förskolan när de kommer dragandes med dessa (mindre) härliga historier.

Om man bortser från att jag är utmattad rent allmänt efter en hård arbetsvecka så får jag lov att nästan skryta om mig själv, jag tror aldrig i mitt liv att jag gjort ett så bra jobb som jag gör nu - och jag har fått positiv respons på det från flera håll. Det känns fantastiskt bra, nästan så att jag inte kan låta bli att le åt det, mitt i all trötthet och utmattning. I morgon är det tack och lov fredag igen!

Fint spagetti-E av dottern vid dagens middag.

Mina barn tycker att bokstäver, ord och språk i största allmänhet är hur spännande som helst. Det är inte utan att mitt svensklärarhjärta slår små volter i bröstkorgen över detta faktum. Sen ber jag att det ska hålla i sig, och biter mig i läppen för att jag inte ska peta i allt detta, det som skall vara och förbli just bara kul så länge till.

I helgen är våra barn på olika ställen - vi är verkligen sämst på att dela på dem och man inser ju mer och mer att de faktiskt behöver lite distans till varandra de där två. Så sonen åkte iväg till mormor och var hur lycklig som helst över att få åka just själv. Dottern njuter i fulla drag över att få välja alla sagor och ha fullkomlig uppmärksamhet. Det är nog bland det bästa vi gjort på länge får jag säga. Synd bara att mormor, tillika vår enda barnvakt kommer flytta söderut inom ett par månader. Hur ska jag klara mig utan min mamma?

Saker man aldrig trodde om sin pappa.

Idag har jag lagt in ett nummet i mobilen och döpt personen till "svara inte", allt på min pappas begäran. Det trodde jag väl aldrig. Men, det är skönt att det är över nu.

I ett hem nära dig!

-WÄÄÄÄÄÄ, ÄÄÄÄÄÄÄ!!!
-Vad är det?
- HAN NUPTE I MIN MÖJKA TUTTE! DEN SKA BÄÄÄBISEN ÄTA UPP!
-Man får inte nypas! (Kväver mitt eget gapskratt)

Vaknade med en näsa igenmurad av snor. Konstaterat att det är min tur för förkyldning nu, ont i hela kroppen och det känns inget vidare. En pigg men tempförhöjd dottern härjar fritt här hemma medans jag dels försöker vila (med betoning på försöker) samtidigt som jag talar med allergikonsulent, placeringsassistent och förskolechefer. Det kommer bli en ny förskola för dottern, förhoppningsvis får sonen följa med även om han inte har några allergiska besvär. Har suttit och kollat hemsidan nu och det verkar bra och mysigt och allt det där och även om vi långt ifrån varit nöjda med den förskola där barnen går just nu så gör det en smula ont i mig att slita upp dem från de kompisar de känner sig trygga med, från den förskola som ligger nära hemmet och allt det där. Det kommer säkert bli bra, men det är för jävla jobbigt just nu. Det är det.

En torktumlare i bröstkorgen.

Tankarna hopar sig och konstant har man tusen tankar som gnager, tusen jag-får-inte-glömma, tusen saker som ska läggas fram, tusen samtal som ska ringas och lika många personer som verkar stört på omöjliga att få tag på. Vissa saker är såklart inte ens mina att tala om, så där säger jag ingenting men även i familjen händer det mycket just nu. Omtumlande, jobbigt, gnagande även om det antagligen kommer att bli väldigt bra i slutänden.

Vem är var.

Bild från Visualiseringscenter.se

Igår var vi och såg filmen Vem är var med Stina Wirséns underbara filurer från Vem-böckerna.

Det bästa enligt mig var nog antagligen de vuxna som inte heller sover - fast det är mitt i natten och såklart att Kaninen helt utan vidare diskussion hade två mammor - som man ju kan ha.

I en hiss nära dig!

Vi åker hiss till parkeringshusets nionde våning då barnsbenen tyckte att det var nog påfrestande att promenera trapporna nedför tidigare på dagen. Förutom vår familj på fyra kliver det på en kvinna och hennes mamma.

-Nej, mamma. Jag är rädd för dom där stora!
-Men du...
-Ja, jag tycker de är läskiga. Faktiskt.
(Ställer sig bakom mitt ben och gömmer sig)

Hemma hos oss.

Romantiken spirar. I den här familjen sover ungarna och föräldrarna jobbar med sitt med varsin laptop placerad i knät. Tiden. Under veckorna ser det mest ut som såhär. Hämtning, middag, intensiv-umgås med barnen innan de ska sova, sedan plugg/jobb och sen måste man själv hoppa isäng för att orka med hela baletten även dagen efter. Ibland undrar jag hur alla andra heltidsarbetande människor får det att gå ihop? Jag tycker inte att det finns någon fritid alls i princip just nu. Är det bara jag?

En djup suck.

Man är en helt vanlig förälder som hämtar sina barn efter fyrasnåret på förskolan, ska hem, laga middag, tvätta en maskin, läsa saga, försöka vara mamma och allt det där som hör till. När man för typ femhundratjugofemte gången möts av en totalt nedkissad och nedbajsad unge som fått stå ute i allt elände och bli röd som ett lingon i rumpan så känner man sig inte längre så jävla pigg på vare sig tvätt, matlagning eller att hålla ihop och vara en trevlig förälder. Alltså? Vad är problemet?

Tänk dig att du är ett barn som inte ännu fyllt tre. Tänk dig att du dras med en hemsk allergimage och att du helt enkelt inte vågar säga till när det händer en olycka utan istället biter samman och inte säger något. Tänk att detta hänt flera gånger förut och tänk att det inte finns en enda person i personalen som tycker att det är deras förbannade ansvar att kolla denna, lite osäkra icke blöjbärare som har allergimage och inte själv säger till när man är utomhus. Man blir kort sagt uppgiven som förälder. Det känns inte bra i maggropen och jag, som själv jobbat både på förskolor och annan omsynsverksamhet för barn tycker faktiskt inte att det är så himla svårt. Varför inte kolla ungen i brallan någon gång då och då, eller varför inte bara ta in och sätt på toan någon gång under tretimmarspasset utomhus? Jag menar, ungen är inte ens tre år. Till svar får man bara att det inte är så lätt, ingen ursäkt, ingen vidare förklaring.

Jag blir bara så jävla uppgiven.

Say no more!

Dröm vs. verklighet

Bild från rum21.se

Hemma hos oss råder just nu något slags förvaringskaos. Trots att vi slängt, rensat och gjort oss av med massvis av bråte svämmar stället över av böcker, papper, ostrukturerade högar bestående av diverse grejjer som inte går att slänga. Detta skapar stress, åtminstone hos mig och just nu står köp av en bokhylla/förvaringsmöbel på listan. Högst upp. Jag skulle gärna ha string-kombinationen på ovanstående bild med fina askar för allt som ska förvaras men jag inser att en Billy känns mer inom räckhåll. Med dörrar som gömmer hela kaoset.

Sa du... fyra?! år!

Även om jag varit en högst närvarande mamma då jag varit hemma väldigt mycket och länge med mina barn känner jag mig som ett stort frågetecken när det kommer till det här med att vi numera har en fyraåring här hemma. Den där kloka lilla figuren som månar så om sina små vänner och som skriver bokstäver och gör avancerade ritningar av än det ena och än det andra. Han som hoppar upp på cykeln och kör runt, runt förrådet mitt på gården. Är det min son? Den där lilla gnyende försiktiga bebisen som knappt ens sa pip? Han med fjunigt hår och väldigt mycket gulsot? Hur gick det egentligen till när han växte och blev så stor som han är nu? Som sagt. FYRA. ÅR. IDAG.

Snacka om att man får veta hur man låter genom sina barn. Idag vid läggning när jag sagt godnatt och ska lämna rummet utbrister dottern argt "STOPP OCH BELÄGG!". Ja, just det.

Som sillar i sängen.

Varje natt den senaste veckan har åtminstone ett av barnen i den här familjen kommit över till vår säng. Det kan vara allt ifrån mardrömmar (den stora) till vattendrickning, hostning och snytning(den lilla). Det tar inte sällan en hel del tid innan de lyckas somna om, och självklart ska de ligga i vår säng. Själv somnar jag inte om på en gång, denna fenomenala förmåga som min man innehar. Jag börjar ofta grubbla och snabbt har mina sömntimmar smugit sig iväg och så får man gå och gäspa resten av dagen.

Jag börjar faktiskt vara rätt trött på det här. Kroppen känner sig aldrig riktigt utvilad och när man delar säng med en unge är det ju inte precis ovanligt med en fot varesig i ryggen eller i ansiktet rätt som det är. Ibland tänker jag att dessa uppvak har sin grund i att de delar rum, att de stör varandra då den ene gärna snarkar och den andre ibland pratar i sömnen. Men vad vet jag?

Bild från unt.se

Det här fina överkastet kommer från Rice och går loss på över tvåtusen pix. Det känns inte så lockande för min plånbok, jag menar. Det är ett överkast. Samtidigt ser jag framför mig att jag skulle få ett psykbryt modell större om jag försökte mig på att sy ett liknande för man tänker sig ju att det ju inte borde vara så svårt. Himlans fint är det åtminstone och det skulle verkligen passa så fint i vårt sovrum bredvid 50-tals sängborden.

Det där om kiss och bajsåldern.

-Nu åker pappa och skriver prov! Hej då!
-Jaaa, pjooov. SNIPP-pjov. HAHA.
-Eller snopp-prov. HÖHÖH.
-Jumpispjov kan man ha. Hihi. Och pjutta litegjann.
-Kanske kiss och bajsprov också.
HAHAHAHAHAHA.

(Konveration vid frukostbordet mellan syskonen i den här familjen.)

HOST!

Efter smärta i bröstkorgen och hosta som gjorde ont ända ner i tårna uppsökte jag idag läkaren. Någon start på lunginflammation och med mig hem i kassen hade jag antibiotika och hostmediciner för dryga femhundringen. Vilket rån. Och om detta är början till lunginflammation hoppas jag verkligen att jag aldrig behöver vara med om det "på riktigt".

Det satt verkligen långt inne att bestämma att jag inte kunde gå till jobbet. Man känner sig så förbannat skyldig och det är ju inte precis rätt läge att vara borta precis nu - i terminsstarten men vad gör man? Nu hoppas jag bara att medicinerna gör susen och att jag är tillbaka på måndag. Tills dess tänkte jag tvinga mig själv att vila, dricka te och ha fötterna i högläge, hur det går återstår att se.

Idag firar vi bröllopsdag dessutom, finfint firande må jag säga.

Att fira sin bröllopsdag på facebook.

Verkar tydligen vara ett förslag som facebook själv tycker låter jättetrevligt! Man fick sig ett gott skratt när man fick höra att årsdagen är på onsdag och att man uppmanas att skicka ett privat meddelande till den man lever med. Hahaha.

Jasså, säger du det?

Idag hade sonen stolt berättat för sin fröken att han skulle få inte mindre än två småsyskon som just nu bor i min mage. Jajja. Den lille lögnaren! Men önska kan man väl alltid få när man är liten förstås!

Annars rullar livet på, gode Gud vad jag tycker att jobbet känns spännande, inspirerande och roligt!

Över helgen har jag varesig läst hela Lgr 11 (nya läroplanen) eller alla kursplanerna. Jag har mest pysslat med mental förberedelse. Nog är det lite nervöst allt - särskilt då alla föräldrar infinner sig på den första skoldagen som ju är i morgon. Idag peppar vi med bärplockning, syltkok och saftkok. Det luktar jättegott här hemma!

Igår handlade vi de första presenterna till vår blivande fyraåring. Det känns så klockrent men könsstereotypt som det kan bli. Verktyg och skruv-bil i trä, för vår lille verktygstjuv. Sen funderar jag på någon typ av pysselböcker för det har han börjat intressera sig för. Tips på bra sådana?

Overload.

På någon timme hade jag fått veta att en kollega skulle sluta och att jag ska ta hennes tjänst det här året. Det betyder att jag är klasslärare från och med måndag och jag har inte hunnit sätta mig in i så mycket alls - tack och lov kan jag stället sedan innan så det andra får man ta som det kommer. Det är spännande och chockartat men jätteroligt, det är ju trots allt just precis det jag verkligen har velat medan jag harvat mig runt på andra ställen inom det pedagogiska området.

Hjärnan har varit så full av snurrande tankar att jag t o m valde att ställa mig på crosstrainern och köra ett 35-minuterspass. Första gången sedan OP nu och det kändes helt okej, kroppen börjar hänga med igen. HURRA för det!

Sen sist.

En råtta bet av vår internetkabel. Tack och lov i ett rör ute på gården och inte inne hos oss men det känns ju allt rätt snuskigt att den krupit omkring i rören och bland annat i förrådet där vi förvarar alla ungarnas uteleksaker. Annars: Kolla större boende, campande, bärplockning, för mycket jobb-snurr i huvudet och ungar som aldrig somnar om kvällarna.

I mitt huvud är det inte logiskt att en 2,5 åring fixar dagarna på lika lite sömn som en själv? Det här kan ju bara inte vara sant?

Boktips

Bild från Piratförlaget

Denna bok läste jag precis, den tillhör en serie om barnmorskan Cecilia Lund och detta är den tredje boken efter Bedragen och Systerskap. Lättlästa och oerhört svåra att lägga ifrån sig. Uppföljaren Tigerkvinnan är redan ute men kommer på pocket först till nästa sommar och eftersom jag föredrar pocket både att läsa och köpa(!) så får jag nog ge mig till tåls med den tills dess! Författaren är som synes Katerina Janouch som för övrigt även skrivit de läsvärda böckerna Anhörig och Dotter önskas för att nämna några.

Hur som LÄS, LÄS, LÄS!

Så har man blivit med tält.

Idag känns det lättare att andas, luften känns ny men svalare än innan regnet. Det känns skönt. Idag har vi uträttat massor och jag har köpt något som jag verkligen aldrig trodde att jag skulle köpa - ett tält. Nästa helg premiärtältar vi och ungarna är så taggade att de snart får taket att lyfta. Det känns kul och spännande och pappan i familjen som är gammal norrlandsjägare är såklart nöjdare än nöjdast. Frisk luft och natur är ju något som vi konstant längtar efter i den här familjen så detta kanske inte var ett totalt galet infall ändå - låt oss hoppas på det!

Sedan mina föräldrar skiljde sig när jag fortfarande var tonåring har jag periodvis varit deprimerad och när min dotter föddes fick jag en depression med panikångest som följd. Detta tycks inte helt försvinna utan är något som kommer och går, jag försöker hantera det så gott det går men stundvis är det jävligt jobbigt. Jag känner mig inte som någon vidare morsa, fru eller medmänniska alls under dessa perioder men jag försöker och mer kan man ju inte göra. Det som känns svårast är ju just att man inte vet om man törs prata om det, det är fler än en gång folk liksom fnyst åt människor som är lite svagare i psyket än de andra - de där starka som orkar allt, hela tiden.

Det är ganska svårt att förklara för någon som aldrig varit där hur det känns att inte veta vart man ska hitta energin för att gå upp ur sängen på morgonen, hur det känns när hjärtat slår så hårt i kroppen på en att man inte vet hur man ska kunna andas ordentligt och hur ett band dras åt kring bröstkorgen och gör att allt känns tungt och svårt. Än svårare är det väl kanske att förstå hur man känner sig på antidepressiva läkemedel - lobotomerad och liksom tillfälligt avstängd från all världens känslor. Oförmögen att gråta eller skratta på riktigt - inställd på autopilot.

Just nu är det en period när det är jobbigare igen - det är för mycket av det mesta. Vardagspusslet, bostadsfrågan, jobblivet, äktenskapet, hälsan. Man räcker inte så långt som man skulle önska och det gäller att hinna bromsa innan man trillat för långt, det är en fin gräns det där. Jag inser mer och mer att jag behöver verktygen för att se mina egna signaler för det här kommer antagligen inte gå över, någonsin.

Bloggtips!

På bloggen UPP skriver Malin en herrans massa kloka föräldratankar, och härom dagen delade hon med sig av en hel del finfina boktips för barn. Boktipsen hittar du här!

Efter att ha varit hemma närmare sju veckor så har man ju inte direkt gjort skillnad på dagarna, men nu är den första fredagen efter första arbetsveckan avklarad och det känns gudomligt skönt. Allra skönast blir det dock nästa vecka när alla ordinarie kollegor är tillbaka - det är verkligen bäst att jobba med "sina" och slappa dagar med ungarna i all ära så gillar jag vardag med rutiner.

Saker man inte borde störa sig på.

Egentligen fattar jag inte varför jag envisas med att inte helt enkelt blockera människor vars statusuppdateringar på fejjan gör mig irriterad. Det kan vara långa haranger om vad som låg i deras jäkla konsumvagn eller hur många ärtor deras unge åt till lunch. Gärna beskrivningar i stil med "först åt jag lunch, sen gick jag ut och där surrade en fluga mig i örat och det var ju störande. När jag varit ute i femton minuter gick jag in och tog en kopp kaffe, i den hade jag 2 cl lättmjölk". Vad svarar man på det liksom?

En annan sak som för mig hör samman med ganska osäkra individer är att berätta vitt och brett hur mycket de älskar t ex sin man, sin fru eller sina barn. Är det inte ganska oskrivet och självklart? Jag räknar någonstans helt kallt med att folk fattar och förutsätter att jag älskar mina ungar, mer än allt annat så varför skulle jag berätta om det för folk? Det är ju så självklart.

Om det nu inte vore för all information man faktiskt tycker om att ta del av så skulle man nog lämnat för länge sen!

Nystart.

Det är inte längre bekvämt att blogga helt öppet. Man har för många roller i livet och för många ansikten att försvara sina åsikter framför. Eller snarare känns det inte som att det privata angår alla de man dagligen ställs framför när man arbetar med att ha hand om andras ungar. Däremellan försöker man att själv vara mamma och fru och ha ett eget liv, där egna åsikter och tankar ska få plats och kunna formuleras.

Årets, livets första betalda semester har kommit till ända och jag har avverkat hela tre dagar på jobbet. Tack och lov har man väldens bästa jobb på så vis - man kan lapa i sig alla strålar som solen har att ge en även fast man jobbar. Det är verkligen få förunnat, men det ska vi väl ha när vi står ute i snöblåst och svinkyla också, eller hur?