Alltså, ibland undrar man vad man håller på med. Jobbar när man är sjuk, jobbar uppåt 50 timmar på en vecka och allt spinner på i ett himla tempo. Man känner bara vafan, för vem gör jag det här? Men så som en skänk från ovan får man se att saker man kämpat för gett resultat och får höra att man är världens bästa fröken, det lever man länge på!

Annars: Två sjuka ungar och 14 utvecklingssamtal att avverka innan jul. Plus en julfest, lucia och skolavslutning då.

Pust.

Efter psykbryt i mindre skala och samtal med jobbarkompisar och en god vän kändes det lite bättre. Sedan lunchade jag och maken på Göteborg och firade, ja inte vet jag med deras helgalna kakor med tillbehör som efterätt. Mums, man ska väl göda volangerna. Eller nåt.

På förskolan hämtades barn som verkligen verkar tycka om sin nya förskola. Själv har jag fått ett toppen-intryck från de flesta av pedagogerna och lokalerna är helt enkelt fantastiska. Det enda vi - eller antagligen mest ungarna kommer sakna mycket är väl skogen som fanns på förra stället. Här finns knappt ett träd men de ska tydligen vara flitiga med att besöka skogen ändå och det känns ju bra.

Idag.

Idag känner jag mig trött, fylld med tårar som behöver komma ut. Jag är så förbannat less på allt, denna fasad man försöker måla upp utåt, att man själv inte är allt det man skulle vilja, att vara den som aldrig blir uppringd, att känna sig ensam, liten och jävligt ynklig mellan varven. Att lämna barnen på förskolan och själv åka hem känns inte heller det särskilt trevligt, jag känner mig frånvarande. Vilken jävla skitdag.