En djup suck.

Man är en helt vanlig förälder som hämtar sina barn efter fyrasnåret på förskolan, ska hem, laga middag, tvätta en maskin, läsa saga, försöka vara mamma och allt det där som hör till. När man för typ femhundratjugofemte gången möts av en totalt nedkissad och nedbajsad unge som fått stå ute i allt elände och bli röd som ett lingon i rumpan så känner man sig inte längre så jävla pigg på vare sig tvätt, matlagning eller att hålla ihop och vara en trevlig förälder. Alltså? Vad är problemet?

Tänk dig att du är ett barn som inte ännu fyllt tre. Tänk dig att du dras med en hemsk allergimage och att du helt enkelt inte vågar säga till när det händer en olycka utan istället biter samman och inte säger något. Tänk att detta hänt flera gånger förut och tänk att det inte finns en enda person i personalen som tycker att det är deras förbannade ansvar att kolla denna, lite osäkra icke blöjbärare som har allergimage och inte själv säger till när man är utomhus. Man blir kort sagt uppgiven som förälder. Det känns inte bra i maggropen och jag, som själv jobbat både på förskolor och annan omsynsverksamhet för barn tycker faktiskt inte att det är så himla svårt. Varför inte kolla ungen i brallan någon gång då och då, eller varför inte bara ta in och sätt på toan någon gång under tretimmarspasset utomhus? Jag menar, ungen är inte ens tre år. Till svar får man bara att det inte är så lätt, ingen ursäkt, ingen vidare förklaring.

Jag blir bara så jävla uppgiven.

Say no more!

Dröm vs. verklighet

Bild från rum21.se

Hemma hos oss råder just nu något slags förvaringskaos. Trots att vi slängt, rensat och gjort oss av med massvis av bråte svämmar stället över av böcker, papper, ostrukturerade högar bestående av diverse grejjer som inte går att slänga. Detta skapar stress, åtminstone hos mig och just nu står köp av en bokhylla/förvaringsmöbel på listan. Högst upp. Jag skulle gärna ha string-kombinationen på ovanstående bild med fina askar för allt som ska förvaras men jag inser att en Billy känns mer inom räckhåll. Med dörrar som gömmer hela kaoset.

Sa du... fyra?! år!

Även om jag varit en högst närvarande mamma då jag varit hemma väldigt mycket och länge med mina barn känner jag mig som ett stort frågetecken när det kommer till det här med att vi numera har en fyraåring här hemma. Den där kloka lilla figuren som månar så om sina små vänner och som skriver bokstäver och gör avancerade ritningar av än det ena och än det andra. Han som hoppar upp på cykeln och kör runt, runt förrådet mitt på gården. Är det min son? Den där lilla gnyende försiktiga bebisen som knappt ens sa pip? Han med fjunigt hår och väldigt mycket gulsot? Hur gick det egentligen till när han växte och blev så stor som han är nu? Som sagt. FYRA. ÅR. IDAG.

Snacka om att man får veta hur man låter genom sina barn. Idag vid läggning när jag sagt godnatt och ska lämna rummet utbrister dottern argt "STOPP OCH BELÄGG!". Ja, just det.

Som sillar i sängen.

Varje natt den senaste veckan har åtminstone ett av barnen i den här familjen kommit över till vår säng. Det kan vara allt ifrån mardrömmar (den stora) till vattendrickning, hostning och snytning(den lilla). Det tar inte sällan en hel del tid innan de lyckas somna om, och självklart ska de ligga i vår säng. Själv somnar jag inte om på en gång, denna fenomenala förmåga som min man innehar. Jag börjar ofta grubbla och snabbt har mina sömntimmar smugit sig iväg och så får man gå och gäspa resten av dagen.

Jag börjar faktiskt vara rätt trött på det här. Kroppen känner sig aldrig riktigt utvilad och när man delar säng med en unge är det ju inte precis ovanligt med en fot varesig i ryggen eller i ansiktet rätt som det är. Ibland tänker jag att dessa uppvak har sin grund i att de delar rum, att de stör varandra då den ene gärna snarkar och den andre ibland pratar i sömnen. Men vad vet jag?

Bild från unt.se

Det här fina överkastet kommer från Rice och går loss på över tvåtusen pix. Det känns inte så lockande för min plånbok, jag menar. Det är ett överkast. Samtidigt ser jag framför mig att jag skulle få ett psykbryt modell större om jag försökte mig på att sy ett liknande för man tänker sig ju att det ju inte borde vara så svårt. Himlans fint är det åtminstone och det skulle verkligen passa så fint i vårt sovrum bredvid 50-tals sängborden.

Det där om kiss och bajsåldern.

-Nu åker pappa och skriver prov! Hej då!
-Jaaa, pjooov. SNIPP-pjov. HAHA.
-Eller snopp-prov. HÖHÖH.
-Jumpispjov kan man ha. Hihi. Och pjutta litegjann.
-Kanske kiss och bajsprov också.
HAHAHAHAHAHA.

(Konveration vid frukostbordet mellan syskonen i den här familjen.)

HOST!

Efter smärta i bröstkorgen och hosta som gjorde ont ända ner i tårna uppsökte jag idag läkaren. Någon start på lunginflammation och med mig hem i kassen hade jag antibiotika och hostmediciner för dryga femhundringen. Vilket rån. Och om detta är början till lunginflammation hoppas jag verkligen att jag aldrig behöver vara med om det "på riktigt".

Det satt verkligen långt inne att bestämma att jag inte kunde gå till jobbet. Man känner sig så förbannat skyldig och det är ju inte precis rätt läge att vara borta precis nu - i terminsstarten men vad gör man? Nu hoppas jag bara att medicinerna gör susen och att jag är tillbaka på måndag. Tills dess tänkte jag tvinga mig själv att vila, dricka te och ha fötterna i högläge, hur det går återstår att se.

Idag firar vi bröllopsdag dessutom, finfint firande må jag säga.