Om allergibarnet.

Innan midsommar åkte barnen och jag på "semester", vi åkte för att hälsa på mormor och andra släktingar i småland dvs. En resa innehållande både tårar, drama, ambulansfärd, loppis och skratt. Kan man säga.

Den där svaga, svaga antydan till allergi mot jordnötter som visade sig på prover för nästan två år sedan visade sig vara allt annat än någon svag antydan. Det blev ambulansfärd i 180 km/h med en unge som fått en anafylaktisk chock och tappat medvetandet till på köpet. På bilden ser hon fräsch ut om man jämför, ungefär som att hon "bara" gått ett par ronder boxning eller något liknande. Behöver man säga att det troligtvis är en av de värsta sakerna man som förälder kan vara med om?

Härdan efter får vi vandra omkring med akutberedskap, hela tiden. Adrenalin-Antihistamin-Kortison. Vi gick hem från sjukhuset idag med uppmaningen att leva som vanligt - men undvika jordnötterna. Men hur lever man egentligen som vanligt efter det här? Det blir ju vardag även detta, förstår jag. Men jag tänker ändå på saker som barnkalas, kommer vi kunna skicka henne på kalas hos kompisar? Kommer vi låta henne följa med andra människor hem om vi inte är där?

Det känns onekligen både omtumlande och overkligt. Men här är vi. Just nu.