Att fira sin bröllopsdag på facebook.

Verkar tydligen vara ett förslag som facebook själv tycker låter jättetrevligt! Man fick sig ett gott skratt när man fick höra att årsdagen är på onsdag och att man uppmanas att skicka ett privat meddelande till den man lever med. Hahaha.

Jasså, säger du det?

Idag hade sonen stolt berättat för sin fröken att han skulle få inte mindre än två småsyskon som just nu bor i min mage. Jajja. Den lille lögnaren! Men önska kan man väl alltid få när man är liten förstås!

Annars rullar livet på, gode Gud vad jag tycker att jobbet känns spännande, inspirerande och roligt!

Över helgen har jag varesig läst hela Lgr 11 (nya läroplanen) eller alla kursplanerna. Jag har mest pysslat med mental förberedelse. Nog är det lite nervöst allt - särskilt då alla föräldrar infinner sig på den första skoldagen som ju är i morgon. Idag peppar vi med bärplockning, syltkok och saftkok. Det luktar jättegott här hemma!

Igår handlade vi de första presenterna till vår blivande fyraåring. Det känns så klockrent men könsstereotypt som det kan bli. Verktyg och skruv-bil i trä, för vår lille verktygstjuv. Sen funderar jag på någon typ av pysselböcker för det har han börjat intressera sig för. Tips på bra sådana?

Overload.

På någon timme hade jag fått veta att en kollega skulle sluta och att jag ska ta hennes tjänst det här året. Det betyder att jag är klasslärare från och med måndag och jag har inte hunnit sätta mig in i så mycket alls - tack och lov kan jag stället sedan innan så det andra får man ta som det kommer. Det är spännande och chockartat men jätteroligt, det är ju trots allt just precis det jag verkligen har velat medan jag harvat mig runt på andra ställen inom det pedagogiska området.

Hjärnan har varit så full av snurrande tankar att jag t o m valde att ställa mig på crosstrainern och köra ett 35-minuterspass. Första gången sedan OP nu och det kändes helt okej, kroppen börjar hänga med igen. HURRA för det!

Sen sist.

En råtta bet av vår internetkabel. Tack och lov i ett rör ute på gården och inte inne hos oss men det känns ju allt rätt snuskigt att den krupit omkring i rören och bland annat i förrådet där vi förvarar alla ungarnas uteleksaker. Annars: Kolla större boende, campande, bärplockning, för mycket jobb-snurr i huvudet och ungar som aldrig somnar om kvällarna.

I mitt huvud är det inte logiskt att en 2,5 åring fixar dagarna på lika lite sömn som en själv? Det här kan ju bara inte vara sant?

Boktips

Bild från Piratförlaget

Denna bok läste jag precis, den tillhör en serie om barnmorskan Cecilia Lund och detta är den tredje boken efter Bedragen och Systerskap. Lättlästa och oerhört svåra att lägga ifrån sig. Uppföljaren Tigerkvinnan är redan ute men kommer på pocket först till nästa sommar och eftersom jag föredrar pocket både att läsa och köpa(!) så får jag nog ge mig till tåls med den tills dess! Författaren är som synes Katerina Janouch som för övrigt även skrivit de läsvärda böckerna Anhörig och Dotter önskas för att nämna några.

Hur som LÄS, LÄS, LÄS!

Så har man blivit med tält.

Idag känns det lättare att andas, luften känns ny men svalare än innan regnet. Det känns skönt. Idag har vi uträttat massor och jag har köpt något som jag verkligen aldrig trodde att jag skulle köpa - ett tält. Nästa helg premiärtältar vi och ungarna är så taggade att de snart får taket att lyfta. Det känns kul och spännande och pappan i familjen som är gammal norrlandsjägare är såklart nöjdare än nöjdast. Frisk luft och natur är ju något som vi konstant längtar efter i den här familjen så detta kanske inte var ett totalt galet infall ändå - låt oss hoppas på det!

Sedan mina föräldrar skiljde sig när jag fortfarande var tonåring har jag periodvis varit deprimerad och när min dotter föddes fick jag en depression med panikångest som följd. Detta tycks inte helt försvinna utan är något som kommer och går, jag försöker hantera det så gott det går men stundvis är det jävligt jobbigt. Jag känner mig inte som någon vidare morsa, fru eller medmänniska alls under dessa perioder men jag försöker och mer kan man ju inte göra. Det som känns svårast är ju just att man inte vet om man törs prata om det, det är fler än en gång folk liksom fnyst åt människor som är lite svagare i psyket än de andra - de där starka som orkar allt, hela tiden.

Det är ganska svårt att förklara för någon som aldrig varit där hur det känns att inte veta vart man ska hitta energin för att gå upp ur sängen på morgonen, hur det känns när hjärtat slår så hårt i kroppen på en att man inte vet hur man ska kunna andas ordentligt och hur ett band dras åt kring bröstkorgen och gör att allt känns tungt och svårt. Än svårare är det väl kanske att förstå hur man känner sig på antidepressiva läkemedel - lobotomerad och liksom tillfälligt avstängd från all världens känslor. Oförmögen att gråta eller skratta på riktigt - inställd på autopilot.

Just nu är det en period när det är jobbigare igen - det är för mycket av det mesta. Vardagspusslet, bostadsfrågan, jobblivet, äktenskapet, hälsan. Man räcker inte så långt som man skulle önska och det gäller att hinna bromsa innan man trillat för långt, det är en fin gräns det där. Jag inser mer och mer att jag behöver verktygen för att se mina egna signaler för det här kommer antagligen inte gå över, någonsin.

Bloggtips!

På bloggen UPP skriver Malin en herrans massa kloka föräldratankar, och härom dagen delade hon med sig av en hel del finfina boktips för barn. Boktipsen hittar du här!

Efter att ha varit hemma närmare sju veckor så har man ju inte direkt gjort skillnad på dagarna, men nu är den första fredagen efter första arbetsveckan avklarad och det känns gudomligt skönt. Allra skönast blir det dock nästa vecka när alla ordinarie kollegor är tillbaka - det är verkligen bäst att jobba med "sina" och slappa dagar med ungarna i all ära så gillar jag vardag med rutiner.

Saker man inte borde störa sig på.

Egentligen fattar jag inte varför jag envisas med att inte helt enkelt blockera människor vars statusuppdateringar på fejjan gör mig irriterad. Det kan vara långa haranger om vad som låg i deras jäkla konsumvagn eller hur många ärtor deras unge åt till lunch. Gärna beskrivningar i stil med "först åt jag lunch, sen gick jag ut och där surrade en fluga mig i örat och det var ju störande. När jag varit ute i femton minuter gick jag in och tog en kopp kaffe, i den hade jag 2 cl lättmjölk". Vad svarar man på det liksom?

En annan sak som för mig hör samman med ganska osäkra individer är att berätta vitt och brett hur mycket de älskar t ex sin man, sin fru eller sina barn. Är det inte ganska oskrivet och självklart? Jag räknar någonstans helt kallt med att folk fattar och förutsätter att jag älskar mina ungar, mer än allt annat så varför skulle jag berätta om det för folk? Det är ju så självklart.

Om det nu inte vore för all information man faktiskt tycker om att ta del av så skulle man nog lämnat för länge sen!

Nystart.

Det är inte längre bekvämt att blogga helt öppet. Man har för många roller i livet och för många ansikten att försvara sina åsikter framför. Eller snarare känns det inte som att det privata angår alla de man dagligen ställs framför när man arbetar med att ha hand om andras ungar. Däremellan försöker man att själv vara mamma och fru och ha ett eget liv, där egna åsikter och tankar ska få plats och kunna formuleras.

Årets, livets första betalda semester har kommit till ända och jag har avverkat hela tre dagar på jobbet. Tack och lov har man väldens bästa jobb på så vis - man kan lapa i sig alla strålar som solen har att ge en även fast man jobbar. Det är verkligen få förunnat, men det ska vi väl ha när vi står ute i snöblåst och svinkyla också, eller hur?