Familjeveckan slut.

En liten sketen vecka ledigt tog vi oss i år, det kändes verkligen som att vi behövde det. De flesta åren under tiden som maken studerat har vi inte haft någon gemensam semester alls. Hur som, nu är veckan slut och det känns ju dödstrist men vi har haft det sjukt bra ändå.

Vi drog iväg till Junsele för besök av djurparken och eventuell loppisturné när vi ändå var i farten. Djurparken hade vi hört mycket gott om och jag får tyvärr säga att det var lite utav en besvikelse att komma dit och inse hur himla litet det var. Okej att djuren kanske var lite mer "spännande" än de Lycksele djurpark har att erbjuda. Men själva parken var liten, liten och på "leklandet" fanns INGENTING som barnen kunde göra gratis utan allt kostade pengar. Nu fick de åka och pröva massor av saker ändå, men jag tycker ändå att det är helt bakvänt när man inte ens kan bjuda på en tur i hoppborgen.

Lite loppis blev det ändå, om än inga solklara fynd. Finns de förresten här i norr? Tycker det är helt galna priser allt som oftast.

Ett fat, två djupa tallrikar och en assiett från Rörstrand fick följa med hem. Och nu i helgen blev det en keramiktavla från Jie och ett spetsfat ur Gefyr, Gustavsberg.

Annars går allt på högvarv, inombords. Jag vet inte hur något kommer att bli och det gör mig stundvis kallsvettig och spyfärdig. Detta är alltså saker som rör min sjukskrivning/icke sjukskrivning. Den som lever får se.

Jag tvärstannar och tänker att jäklar, nu har ju snart hela sommaren gått. Den som skulle vara så oändligt lång och jag som skulle känna mig så himla frisk. Innerst inne vet jag precis vad jag måste göra för att ens ha en chans att komma vidare, bort. Men ändå sitter jag där jag sitter och känner inte möjligheten att göra något alls. Det är ju inte lätt det här med utmattningen, jag förstår att det kan och troligtvis kommer att ta tid att bli frisk. Jag vet bara inte hur jag ska ha tålamod till det. Det här med att ta det som det kommer och inte försöka tänka för mycket är ju inte min starka sida.

Men jag tänker, det kanske är meningen att jag ska lära mig det nu? Någon mening med allt måste det ju finnas. 

Soffan.

Vi har velat fram och tillbaka angående köp av ny soffa rätt länge nu. Nu vet vi att vi inte kommer att vara kvar på stället där vi bor så länge, det finns en plan och framför allt en tidplan för hur länge det blir. Ju mindre vi drar med oss i en flytt, desto bättre och därför har vi stått ut med våra IKEA Ektorp som vi köpte när vi först flyttade ihop.

Av en slump sprang vi på en jättefin 50-60-tals soffa på loppis i helgen och efter lite funderande fick den flytta hem till oss. Det blev faktiskt så bra att jag nästan ville ta ett skutt. Och inte gör det något om vi bestämmer oss för att inte flytta vidare den heller, för vi blev inte direkt ruinerade på köpet.

Om sommaren.

Sen vi kom hem från Småland har vi mest ägnat oss åt hemma-häng. Balkong-häng, lekparks-häng och soff-häng för att nämna några typer.

Vi har ätit galet mycket vattenmelon. Ett måste när det är sol. Nu undrar vi mest vart sommaren tog vägen.

Barnen har hunnit bada. Både i pool och sjö. Själv undrar jag om det här kommer att bli en sommar när jag inte badar alls. Det känns så himla himla kallt, eller så är jag bara feg?

Annars handlar vi på loppis, äter glass och försöker att hitta lugnet. Visst borde det väl ändå finnas där någonstans? Jag längtar verkligen tills jag hittar det igen. Jag tycks blogga dåligt, som nästan alla andra sommartid. Men jag finns på instagram, @smyhr heter jag där.

Ha det fint!

Om allergibarnet.

Innan midsommar åkte barnen och jag på "semester", vi åkte för att hälsa på mormor och andra släktingar i småland dvs. En resa innehållande både tårar, drama, ambulansfärd, loppis och skratt. Kan man säga.

Den där svaga, svaga antydan till allergi mot jordnötter som visade sig på prover för nästan två år sedan visade sig vara allt annat än någon svag antydan. Det blev ambulansfärd i 180 km/h med en unge som fått en anafylaktisk chock och tappat medvetandet till på köpet. På bilden ser hon fräsch ut om man jämför, ungefär som att hon "bara" gått ett par ronder boxning eller något liknande. Behöver man säga att det troligtvis är en av de värsta sakerna man som förälder kan vara med om?

Härdan efter får vi vandra omkring med akutberedskap, hela tiden. Adrenalin-Antihistamin-Kortison. Vi gick hem från sjukhuset idag med uppmaningen att leva som vanligt - men undvika jordnötterna. Men hur lever man egentligen som vanligt efter det här? Det blir ju vardag även detta, förstår jag. Men jag tänker ändå på saker som barnkalas, kommer vi kunna skicka henne på kalas hos kompisar? Kommer vi låta henne följa med andra människor hem om vi inte är där?

Det känns onekligen både omtumlande och overkligt. Men här är vi. Just nu.