Sedan mina föräldrar skiljde sig när jag fortfarande var tonåring har jag periodvis varit deprimerad och när min dotter föddes fick jag en depression med panikångest som följd. Detta tycks inte helt försvinna utan är något som kommer och går, jag försöker hantera det så gott det går men stundvis är det jävligt jobbigt. Jag känner mig inte som någon vidare morsa, fru eller medmänniska alls under dessa perioder men jag försöker och mer kan man ju inte göra. Det som känns svårast är ju just att man inte vet om man törs prata om det, det är fler än en gång folk liksom fnyst åt människor som är lite svagare i psyket än de andra - de där starka som orkar allt, hela tiden.

Det är ganska svårt att förklara för någon som aldrig varit där hur det känns att inte veta vart man ska hitta energin för att gå upp ur sängen på morgonen, hur det känns när hjärtat slår så hårt i kroppen på en att man inte vet hur man ska kunna andas ordentligt och hur ett band dras åt kring bröstkorgen och gör att allt känns tungt och svårt. Än svårare är det väl kanske att förstå hur man känner sig på antidepressiva läkemedel - lobotomerad och liksom tillfälligt avstängd från all världens känslor. Oförmögen att gråta eller skratta på riktigt - inställd på autopilot.

Just nu är det en period när det är jobbigare igen - det är för mycket av det mesta. Vardagspusslet, bostadsfrågan, jobblivet, äktenskapet, hälsan. Man räcker inte så långt som man skulle önska och det gäller att hinna bromsa innan man trillat för långt, det är en fin gräns det där. Jag inser mer och mer att jag behöver verktygen för att se mina egna signaler för det här kommer antagligen inte gå över, någonsin.