En djup suck.

Man är en helt vanlig förälder som hämtar sina barn efter fyrasnåret på förskolan, ska hem, laga middag, tvätta en maskin, läsa saga, försöka vara mamma och allt det där som hör till. När man för typ femhundratjugofemte gången möts av en totalt nedkissad och nedbajsad unge som fått stå ute i allt elände och bli röd som ett lingon i rumpan så känner man sig inte längre så jävla pigg på vare sig tvätt, matlagning eller att hålla ihop och vara en trevlig förälder. Alltså? Vad är problemet?

Tänk dig att du är ett barn som inte ännu fyllt tre. Tänk dig att du dras med en hemsk allergimage och att du helt enkelt inte vågar säga till när det händer en olycka utan istället biter samman och inte säger något. Tänk att detta hänt flera gånger förut och tänk att det inte finns en enda person i personalen som tycker att det är deras förbannade ansvar att kolla denna, lite osäkra icke blöjbärare som har allergimage och inte själv säger till när man är utomhus. Man blir kort sagt uppgiven som förälder. Det känns inte bra i maggropen och jag, som själv jobbat både på förskolor och annan omsynsverksamhet för barn tycker faktiskt inte att det är så himla svårt. Varför inte kolla ungen i brallan någon gång då och då, eller varför inte bara ta in och sätt på toan någon gång under tretimmarspasset utomhus? Jag menar, ungen är inte ens tre år. Till svar får man bara att det inte är så lätt, ingen ursäkt, ingen vidare förklaring.

Jag blir bara så jävla uppgiven.