Som en skurtrasa.

Efter att faktiskt ha sovit i natt, inte hela natten i något slags svep, men åtminstone sovit kände jag mig nära nog levande framåt lunchtid. Vi åkte iväg och handlade, och även om det i sig är en prövning med två otåliga barn känns det inte som något större projekt, särskilt eftersom jag inte åkte ensam. I butiken klappade mitt hjärta hårt, ljudnivån och all rörelse omkring gjorde mig otålig, irriterad. Väl hemma orkade jag inte ens stå på benen. Film med barnen i vår säng blev aktiviteten. Känslan att vara en värdelös förälder är rätt påtaglig dessa dagar kan jag lova, under jullovet som skulle bli vår tid tillsammans, en tid för massor med roligt har jag inte orkat med just något alls. Tack och lov för deras pappa, att jag aldrig aldrig är ensam. Vare sig om ansvaret för barnen eller i den situation som jag sitter i just nu. Tack och lov.