Storebror har fått ett alldeles eget rum. Lyckan är total. Han berättade stolt om sitt nya rum på förskolan i fredags efter att pappan i hushållet burit möbler härs och tvärs på torsdagen. I det nya rummet finns också ett skrivbord och vår lilla pysselnörd är i himlen. Saxar, pennor, "skolböcker" och papper. Himlen.

Själv ligger jag i min och makens hörna i vardagsrummet och är yrslig och trött. Idag igen. Hoppas att tiden till neurologen ska trilla ner i brevlådan så snart det bara går, även om jag är livrädd.

Gårdagen blev känslosam och jobbig. Fortsatt sjukskrivning hade jag räknat med eftersom jag mår som jag mår. Värken strålar och vissa dagar är det hemskt att ens kunna gå eftersom det hugger i bäckenet och bränner i benen. Armarna är domnade och när de inte är det så strålar smärtan mellan armbågen och handen, konstant. Bränner, sticker. Vad jag någonstans inte hade räknat med var att jag skulle misslyckas på de "tester" som läkaren gjorde, när man ska föra samman sina pekfingrar och nudda sin egen nästipp när man blundar. Detta klarade inte jag, vilken väl kan få vem som helst att känna hur det kryper under skinnet. Jag är livrädd men försöker att ta det minut för minut och hoppas att jag får komma till specialist så fort det bara går.

Bekymrade förskollärare frågar om hur riktigt det står till när man halvt haltande hämtar sina barn. Det här är bannemig inte roligt längre! Vad är det med mig?!

Går omkring i en bubbla just nu. Fick utlåtandet "deprimerad" av läkaren men skalan man skattar efter visar egentligen inga såna tendenser. Själv känner jag mig inte deprimerad heller, men vad spelar det för roll vad man säger själv? Jag är bara trött. Så jävla trött. Sen har jag ont, och där ska vi väl börja nysta framöver. Med sjukgymnast och röntgen av armar och annat. Eftersom jag själv är gravt hypokondrisk har jag efter att själv ha ställt diagnoser såsom utmattningssyndrom (troligt), fibromyalgi (kanske inte heller otroligt) och nu senast MS har jag nu gett mig själv totalt google-förbud. Gah. Den här känslan av att inte ha en aning varför man mår värre än räv, det är nog det värsta av allt.

Till råga på allt har allergibarnet nu fått astma också och inhalerar till höger och vänster. Sjukdomar till trots är jag någonstans ändå glad, tänk vilket helvete detta vore om jag inte hade dessa tre personer i mitt liv? Min lilla familj.

Ni kan kalla mig tiger. Eller zebra.

Innan badet:

-Mamma, vad fin du är. Vad fin du är i kroppen!
(Ler tillbaka)
-Ja, du är alldeles... randig. Fint.

Oh. Sweet. Lord.

Alltså, lyckan att upptäcka att ens unge bajsar magsjukebajs just innan sänggående. Det kan ju göra vilken förälder som helst halvt utmattad och hysteriskt. Nu är hälften av hushållets handdukar utlagda i barnens sängar, utifall att. Förbannat.

Bild från fotoakuten.se

Saker jag verkligen, verkligen hoppas att jag ska orka med att göra och tycka om igen.

• Läsa böcker, prata om böcker och känna iver och glädje över att öppna en ny bok.
• Hitta på saker, smida planer för mig och mina barn. Besöka biblioteket, en spontan picknick, åka pulka eller spela boll.
  
• Laga god mat och njuta av den, för jag är ju en himla bra kock. Det är jag.
• Dricka gott vin till den där maten, eller bara för att det är gott. I lagom mängd förstås.
  
• Ligga med min man. Om jag nu ens minns hur man gör.
  
• Ta promenader, kanske till och med finna lust och ork att träna igen.
  
• Försöka hitta tillbaka till någon form av normalt umgänge med andra människor igen, inte tacka nej till varje tillfälle som finns för att orken inte finns där.

Detta är lite vad jag hoppas, hoppas man för mycket? I vilken ände ska man egentligen börja?

Tre veckor.

Är sjukskriven. Tre veckor till att börja med. Lite piller att sova på och antidepressiva som ett försök att behandla utmattningen. För när kroppen aldrig sover blir den tillslut deprimerad, nåt sånt. Känner mig totalt överkörd av tåget idag igen, trots att jag inte gjort just något alls, förutom att besöka läkaren. Bara att berätta gör att stresshormonerna pumpar runt i en ilande fart och efteråt blir jag trött - så trött jag aldrig trodde att jag kunde bli.

Det lilla.

Det gäller att se det lilla i det stora när det känns jobbigt känns det, det som glänser till lite. Idag somnade våra barn båda två i sitt rum, det är första gången på över en månad och det hela hände inte efter att tredje världskriget utbrutit i vårt hem. Det känns fint.

Som en skurtrasa.

Efter att faktiskt ha sovit i natt, inte hela natten i något slags svep, men åtminstone sovit kände jag mig nära nog levande framåt lunchtid. Vi åkte iväg och handlade, och även om det i sig är en prövning med två otåliga barn känns det inte som något större projekt, särskilt eftersom jag inte åkte ensam. I butiken klappade mitt hjärta hårt, ljudnivån och all rörelse omkring gjorde mig otålig, irriterad. Väl hemma orkade jag inte ens stå på benen. Film med barnen i vår säng blev aktiviteten. Känslan att vara en värdelös förälder är rätt påtaglig dessa dagar kan jag lova, under jullovet som skulle bli vår tid tillsammans, en tid för massor med roligt har jag inte orkat med just något alls. Tack och lov för deras pappa, att jag aldrig aldrig är ensam. Vare sig om ansvaret för barnen eller i den situation som jag sitter i just nu. Tack och lov.

Hej väggen.

Bild från fotoakuten.se

Idag har jag träffat läkaren igen. Efter ännu en helt sömnlös natt kändes det som att det var dags. De pratar om utmattning, depression och vidare om B12-bristen. Nu har jag fått sömntabletter utskrivna så att jag åtminstone ska få sova ett par nätter i följd, sedan tillbaka igen för vidare bedömning av mitt tillstånd. Det känns helt surrealistiskt att det här handlar om mig, någon annan ja, men inte mig. Men nu är jag där. Man kan ju alltid hoppas på mirakel, att jag mår helt annorlunda bara på ett par dagar men just nu känns det som ett enda mörker.

Varje dag sedan flera månader har jag ont. Ont i armar och ben, i höfterna och lite överallt. Det skär, bränner och domnar inte sällan bort. Detta underliga fenomen håller på att utredas för tillfället och just nu behandlar vi med utgångspunkt att det är brist på vitamin B12 som kan ge, åtminstone vissa av symtomen. Ännu känner jag ingen skillnad alls, mår snarare sämre än någonsin med sömnbrist de lux som följd till oerhörd smärta nattetid. Mattheten sitter i kroppen hela dagarna och jag känner mig som ett riktigt mähä. Menlös och sur. Om en vecka börjar jag jobba igen efter jullovet och just nu, ja, jag vet inte riktigt hur jag ska orka när det är såhär.