UÄÄÄÄH!

De senaste dagarna har gått i gråtens tecken. Jag har kollat på realitydokumentärer om ofrivilligt barnlösa, gråtit för deras skull men också för min egen lyckas skull, jag som fått bära två små hjärtan nedanför mitt i nio månader var. Sen har jag gråtit i frustration över att tiden till neurologen inte trillat ner i min brevlåda ännu och väntan gör mig aningens sjösjuk. Sedan har jag gråtit-gråtit som ett barn, med snor och hulkningar eftersom min mamma flyttat i veckan. Inte typ ett hus eller så utan till andra sidan landet. Sist av allt har jag gråtit över cancer, vilket jävla jävla påfund. Jävlar vad jag hatar cancer!!