Varannan kvinna.

Enligt SVT skadas så många som varannan kvinna som föder sitt barn vaginalt så illa att det sedan ger problem. Störningar i sexliv såväl som problem att gå på toaletten eller kunna klara av ansträngningar utan att riskera inkontinens. HÄLFTEN. KVINNOR.

Kvinnosjukvården är så lågprioriterad att det är skrämmande. De flesta kvinnor söker inte ens hjälp för sina problem, de känns ju så privat. Så skämmigt att ha problem som är relaterade till ens underliv. Problem som i stor grad hade kunnat avhjälpas om kvinnorna hade fått rätt stöd vid sin förlossning.

Jag är en av dessa kvinnor. Vid min förlossning 2008 blev jag offer för vårdens nonchalans och tidsbrist. Jag blev lämnad i rummet när mitt barn skulle komma ut. För jag blev avspisad när jag sa att det var dags. Jag som fött barn innan troddes inte kunna avgöra om barnet var på väg, hur krystvärkarna skulle kännas. Värkar som slet och drog i min kropp så att det kändes som att den skulle delas i två. Barnmorskan hade fel, det var inte länge kvar tills att barnet skulle komma även om jag "bara" var öppen sju centimeter. Hon skulle komma, och det alldeles på direkten. Det gjorde hon också och fastnade med axlarna i mig, med huvudet i förlossningsavdelningens nättrosor. Skadorna bedömdes till en början som lindriga. Trots sfinkterruptur syddes jag i förlossningssalen.

Ett antal månader senare fick jag träffa en kvinnlig gynekolog på specialistmödravården som kollade på mina skador. Där visade det sig dels att skadorna i musklerna inte hade upptäckts, och därmed inte blivit sydda. Detta för att muskulaturen mellan slidan och ändtarmen gömdes av intakta slemhinnor. Dessutom hade det som sytts utvändigt läkt samman väldigt. Så vad blev då problemen? Jag ville inte lämna hemmet för att det alltid fanns en rädsla att inte ha närhet till en toalett. När jag väl gick på toaletten fanns ingen muskulatur som kunde hjälpa till för att få ut avföringen. Och något sexliv var inte ens att tänka på. Självklart skulle jag få hjälp, så småningom. Det tog ett tag att orka söka hjälpen.

I mars 2010 sökte jag hjälp och fick komma till en manlig gynekolog som ansågs vara någon form av specialist på underlivsskador. Hans bedömning blev till en början att jag inte alls behövde någon hjälp. Skadorna jag hade var för små för att åtgärda tycktes det. Jag bröt ihop totalt. Jag kunde inte träna, jag kunde inte åka på utflykt med min familj och det innebar inte precis några fördelar i relationen med min man. Knipövningar rekommenderades, som om jag inte hade knipit för kung och fosterland i två år redan. Eftersom ingenting "hängde ut" kunde det inte räknas som ett framfall. Jag skulle vilja se den man som slår i sina pungkulor i knäna när han går, och anse att det var något han fick räkna med.

Efter några vändor fram och tillbaka fick jag tillslut den hjälp som jag sökt. Jag fick göra en operation där den skadade muskulaturen fästes samman igen och de yttre skadorna åtgärdades. Operationen gick bra. Fantastiskt bra, jag fick mitt liv tillbaka. Bokstavligen. Men återigen märktes det av hur lågt prioriterad kvinnosjukvården är, jag ombads att åka hem innan jag ens kunde kissa själv. Men jag stod på mig och fick stanna.

Vad ville jag nu säga med detta? Att kvinnor måste bli tagna på allvar. Att de ska kunna lita på att de möts av personal som är lyhörda för deras behov när de ska föda sina barn. Att kvinnor ska kunna välja hur de vill föda sina barn. Att kvinnors problem ska bli tagna på allvar, man ska inte behöva utstå att kroppen inte fungerar bara för att man har fött barn.

Stå på er, om det så gäller att få hjälp med skador, rädsla inför förlossningen eller valet av ett planerat kejsarsnitt.

Att vara där man är. I livet.

Vi har flyttat till större, men trängre på något vis. Mycket har rensat och mer ska bort, det kommer bli bra när allt är klart. Men vi saknar en egen ytterdörr och lite trädgård, fast det är ju såhär det är just nu. Möjligheten att köpa något drömboende finns inte riktigt, särskilt då vi inte ens bestämt oss om vi ens vill bo i den här stan framöver. 

Men en stuga eller ett halvrisigt torp som tillflykt från stan. Det skulle passa oss bra, vi som rätt ofta faktiskt bara vill vara ifred och pyssla med vårt. 

De här två, äldre och så overkligt stora på många sätt. Den ene störst på förskolan och den andre redan ett skolbarn, en elev. Och snart storestorebror och storalillasyster. 

I december är det sagt att vår femte familjemedlem ska komma till oss. Så stort, overkligt och fantastiskt på samma gång. För bara ett år sedan fanns inte modet att ha fler barn, och inte heller viljan. Men som över en natt så kunde vi nog inte tänka oss livet på något annat vis. Som ett hem fyllt till bredden av ungar, lek och kärlek. Och vilket mirakel varje enskilt barn är - det är en hisnande och inte alls självklar sak att vi går vara med om detta en tredje gång. 

Utan huset och en utstakad framtid - livet är fantastiskt, på alla de sätt som egentligen bidrar till min lycka, just nu. 

Om tre veckor!

Vi ska flytta om tre veckor. Det känns jobbigt, skrämmande och härligt. I en enda smet faktiskt. Vi kommer att få det bra där!

Dessa nyheter från Ikea Stockholm skulle jag gärna ha i mitt nya hem. Vi får se vad det blir!

Sportlov.

Sportlovets första dag är här. Jag har nog inte riktigt hämtat mig efter sjukveckan, började dagen med en dubbel treo för att kunna servera frukost till barnen. Nu har de hjälpt till att plocka undan i köket för att de tycker så synd om sin mamma. Ibland funkar det tydligen att spela på sympatier.

Plan för dagen: gå ut en sväng, spela sällskapsspel och kanske köra en maskin tvätt. Å så sportigt!

Saker att göra en torsdag.

Pendlar fortfarande mellan frisk och febrig och känner mig risig. Tog beslutet att avstå jobb i morgon också då utedag med skidåkning känns tveksamt efter den här veckan. Ska dock in en snabbis på eftermiddagen för ett möte, och det är väl precis vad man orkar med. Puh!

Idag har jag sorterat gamla papper, läst gamla dagböcker (och skrattat!) och
druckit mitt kaffe i fin kopp från femtiotalet, med vispad grädde som plåster på såren. Hade gärna gått ut en stund idag men så blev det inte!

Det började med en hiskelig kroppsvärk och halsont. Streptokocker tänkte jag direkt och såg framför mig hur vi skulle ligga däckade hela familjen i år igen. Nu verkar halsontet släppa mer och mer men kvar är kroppsvärk och temp till gränsen på feber. Tillräckligt för att man ska känna sig rastlös när man ligger till sängs och tillräckligt för att man ska få yrsel och bli urslut om man (när man) tillslut väljer att resa sig och försöka få något gjort. Måndagen sov jag bort och igår, tisdag anslöt sig sonen och nu har jag sällskap med honom.

Vi dricker smoothies, kollar på smurfarna och han får spela fritt på paddan (känns sådär!). Nu återstår två dagar av arbetsveckan och jag skulle verkligen behöva vara där på fredag p g a viktigt möte, det verkar helt ärligt gå käpprätt för detta verkar vara ett segt elände.

Hej.

Tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle blogga mer, men det blev liksom inte av nu heller. Dagarna fylls till bredden av jobb, familjeliv och mitt eget må-bra-löfte till mig själv. Och jag tycker att det är så sjukt roligt att träna, det trodde jag väl aldrig?

I maj drar vår familj vidare till större boende. En sanning med modifikation, men vi får åtminstone fler dörrar att stänga omkring oss och det blir så skönt!

På återseende!